Kölnkonserten ett kulturellt faktum

Publicerad:

Kölnkonserten av Keith Jarrett är att betrakta som ett kulturellt faktum. På en undermålig flygel plockar han upp jazzklanger, poprytmer, folkmusikmelodier och klassisk musik och knådar dem om och om igen.

Kölnkonserten av Keith Jarrett
Kultur

Det spelar nästan ingen roll vem jag frågar bland vänner som är födda på femtio- och sextiotalet. En LP som alla har hört, och oftast älskar, är Keith Jarretts Kölnkonsert. För många representerar den steget från tonåring till vuxen, i alla fall när det gäller musik. Den första sublima upplevelsen, som min kompis Anders uttryckte det.

En del konstverk blir större än sig själva. Som när en enkel berättelse blir en saga som blir en myt som till slut betraktas nästan som en sanning, som något i det närmaste materiellt. Ett faktum. Kölnkonserten var länge ett faktum. Något som musikvärlden förhöll sig till. Och än i dag ekar hans harmonier, anslag och rytmik i musiken. Det finns en tid före Kölnkonserten och en tid efter.

Keith Jarrett föddes 1945 i USA och som ung spelade han med jazzmusiker som Miles Davis och Art Blakey, en jazz som blev alltmer elektrifierad och elektronisk. En utveckling som Jarrett ogillade; han drogs istället till den undergenre som ibland slarvigt kallas ECM-jazz, efter skivbolaget ECM Records som främst ger ut akustiskt baserad, improviserad jazz. Palle Danielsson och Ralph Towner och band som Oregon är några kända namn från den tiden.

Under tidigt sjuttiotal turnerade Jarrett i Europa på egen hand. Han improviserade alla konserter, men med bestämda ramar och utifrån givna musikaliska förutsättningar. Just den här konserten spelades in på Kölneroperan i januari 1975 och gavs ut samma år. Lp:n blev snabbt en succé och är i dag den mest sålda jazzskivan med en soloartist.

Men inspelningen höll på att inte bli av. När Jarrett dök upp på operan sex timmar innan han skulle uppträda konstaterade han att flygeln han skulle spela på var tämligen kass. Eftersom man inte kunde få dit en ny flygel på kort varsel fick en pianostämmare i uppgift att göra det han kunde. Han hann stämma flygeln hjälpligt, men det var fortfarande ett undermåligt instrument. Ändå låter det gudomligt om den. Kanske är det till och med tvärtom, att det extra arbete som Jarrett var tvungen att lägga ner för att få flygeln att sjunga ökade spänningen och dynamiken och laddade konserten med känsla.

Att gå upp ensam på en scen, utan att ha något annat med sig än sin talang, teknik och kunskap är rätt stöddigt. Hundratals, kanske tusentals, människor har betalat för biljetten, tagit sig till konsertlokalen och är beredda att tillbringa ett par timmar där. Det är en väldigt hög höjd att falla från. Men Jarrett visste vad han gjorde och litade på sin förmåga.

Som musik är det egentligen inte frågan om något som ingen annan gjort förut. Jarretts storhet bygger inte på ett nyskapande tonspråk eller rytmik, utan på en genialisk förmåga att blanda och sammanfoga klanger, melodier och taktarter som i något slags alkemisk process förvandlas till något nytt. Om och om igen.

Socialantropologen Claude Levi-Strauss vistades en hel del bland ursprungsbefolkningar runt jorden. Han iakttog hur människor som levde utanför vår kulturkrets, i förindustriella samhällen, nådde kunskap snarare genom att bygga pussel eller göra ett kollage än genom att riva upp allt och börja från början, som man ofta gör i vetenskapen. På samma sätt plockar Jarrett, som fortfarande är verksam musiker, upp jazzklanger, poprytmer, folkmusikmelodier och klassisk musik och knådar dem om och om igen.

Musik är en balansgång mellan tradition och revolution. För att min musik ska bli begriplig för dig måste du känna igen den som musik. Det är som med språk, vi kan inte kommunicera om vi inte har grunderna gemensamma. Den som tittar på ett piano lite extra noga ser snabbt också att där egentligen bara finns tolv toner. Den trettonde är samma som den första, men en oktav upp. Lite pipigare men samma.

Det är rätt få tecken att bygga ett språk på, vilket gör det rätt svårt att göra något fundamentalt annorlunda. Till och med tolvtonsmusiken som revolutionerade musiken under förra seklet accepterade de tolv tonerna. Och jag tror att Jarrett var mycket väl medveten om balansen. Han utforskar varje vrå på sin musikaliska ö, men lämnar den aldrig. På så sätt blir konserten också en musikalisk ögonblicksbild av en epok. Som ett vykort från en svunnen tid.

Det är ingen som helst idé att försöka förklara hur det låter. Han spelar piano jävligt bra helt enkelt. Och jag är inte ensam. Som jag sa är konserten att betrakta som ett kulturellt faktum och eftersom all musik med nödvändighet alltid är improviserad till en början så är det inte förvånande att människor har velat spela samma sak själva.

Konserten skrevs tidigt ner av entusiaster och i dag finns många tolkningar att hitta på nätet. Vilket är förståeligt, men rätt onödigt. Det stora med den är nog att det var just Jarrett på just den platsen en viss kväll. Det är till och med möjligt att de populärmusikaliska inslagen skulle ha låtit insmickrande och vulgära en annan kväll eller med en annan pianist.

Men inget av det där spelade roll när vi låg på golvet hos någon kompis med teskvalpande magar och kvävande mängder sandelträrökelse i luften och lyssnade på plattan. Den bästa musiken är både pretentiös och ödmjuk. Den förutsätter inte att lyssnaren kan något, men tror samtidigt på den, att den är förmögen att ta till sig relativt komplex musik, kan uppskatta sånt som den inte hört förut. Alla som vågar stiga i land på Jarretts ö kanske inte kommer att älska den, det är inte heller nödvändigt, den ligger där den ligger och har haft så stor betydelse redan att det är helt okej.