Ständigt vid fronten då kolonialismens bojor bröts | Landets Fria

Recension


Litteratur

  • Den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuscinski avled 2007.
Landets Fria

Ständigt vid fronten då kolonialismens bojor bröts

Ryszard Kapuscinski skrev om under otaliga revolter. Alexander Stinggård har läst en ny biografi.

Att från grunden uppfinna sig själv är ingen enkel sak. Att skriva sanningen som den presenteras för en genom våldsamma revolutioner och regimskiften världen över, förpackade i extrakt av verkligheten. Att leverera dofter, ja själva atmosfären översatt till reportage, och att ständigt befinna sig vid fronten oavsett var det brinner. Precis så skulle han nog beskriva sitt arbete, Ryszard Kapuscinski, om han fortfarande vore i livet. Som någon som alltid valde det stilla samtalet med arbetarna i deras hem, som sökte upp gerillasoldaterna direkt för att höra deras version istället för att följa telegram och nyhetssändningar.

Över hela hans gärning som utrikeskorrespondent under några av 1900-talets mest omvälvande årtionden, och kanske framför allt över hans böcker som gav honom internationell berömmelse (inte minst i Sverige) vilar ett nästan mystiskt skimmer. Han har bevittnat fler revolutioner än vad som går att räkna; först i Europa, därefter på den afrikanska kontinenten och i Latinamerika. Hans analys av läget var alltid direkt, enkel, konkret. Kapuscinski befann sig i Bolivias djungler och på Chiles gator. Han hade inblick i Haile Selassies hov i Etiopien och han beskrev händelserna som föranledde den siste Shahens flykt från Iran. Kapuscinski förlänade journalistiken litterära kvaliteter genom starka bilder och tydligt berättande. På sätt och vis återintroducerade han den tredje världen för Europa, och då särskilt östra Europa, i en tid då kolonialismens bojor bröts. Land efter land utropade sin självständighet från den västliga imperialismen och skulle nu definieras. Ledare skulle väljas, statsskick införas.

Artur Domoslawski tecknar ett respektfullt och samtidigt närgånget porträtt över Kapuscinski. Biografin är diger och researcharbetet till synes oöverstigligt. Domoslawski ger sig ut med öppna ögon i fotspåren efter sin vän och mentor men måste ganska snabbt ställa sig frågan om vad som verkligen var sant. Var det möjligt för Kapuscinski att komma så nära Selassie när tiderna var så oroliga i Etiopien? Skulle någon verkligen släppa in en vit journalist i sitt hem och föra ett öppet samtal om revolutionen? Och det här med att det på ett försättsblad stått att han känt både Allende och Guevarra? Det finns tvivel, hela vägen finns det tvivel men linjen som Domoslawski driver är att inte bli chockad, utan att försöka förstå. Han börjar från början, går igenom allt han hittar från reportage, böcker och anteckningar. Och en väldig massa intervjuer; han verkar ha träffat alla som någonsin haft samröre med det journalistiska geniet.

Men vari ligger genialiteten? Om historiker kan peka ut falska påståenden genom att sätta ett finger på en slumpmässigt vald sida i Kapuscinskis bok Shahernas Shah (på svenska 1986), kan det då verkligen kallas för god journalistik? Det går att hävda att det gör det, eller att författarens vittnesmål åtminstone ger en unik inblick i stämningarna som omgav de händelser han skildrade. En av Domoslawskis teser går ut på att Kapuscinski skrev det han visste skulle läsas. Om det fanns detaljer som inte riktigt stämde spelar de mindre roll i ett sammanhang där reportagen skulle få en bredare publik och nå ända in i Polen, förbi censuren och genom partitoppen. Kapuscinski säger själv vid ett tillfälle att det aldrig handlat om att återge exakt på vilken gata den eller den revolten uppstod; det handlade om att skildra människorna. Deras strävan och mål. Och framför allt, säger han, handlade det om att förstå och kunna skildra atmosfären i de olika länderna och städerna i tider av stora politiska omvälvningar. Däri ligger hans geni, hans förmåga att berätta, som gav upphov till en ny typ av journalistik. En ny typ av analys.

Den stora tesen som Domoslawski driver genom hela boken är att Kapuscinski genom reportageböckerna uppfann sig själv. Att han själv var hjälten i de böcker han skrev. För att förstå honom måste han delas i två: dels den privata och dels den litterära figuren Kapuscinski, den som återges i hans böcker. Han som blivit beskjuten, nästan arkebuserad av en exekutionspatrull. Som fastnat på andra sidan gränsen under internationella konflikter utan att kunna lämna landet, som åkt på håliga vägar i jakt på revolutioner och vars far var en krigshjälte.

Bara att försöka förstå kräver ett enormt arbete, och väcker en miljon intressanta frågor. Analyserna av 1900-talets andra hälft, av hur världen brann och hur den gjorde det överallt, var det bara Kapuscinski själv som kunde leverera. Alltid beskrivna på ett sätt som inte lämnade någon utanför. Domoslawskis biografi över ett liv i journalistikens och revolutionernas tjänst växer under läsningen från att bli en genomgående återgivning till att bli ett mästerverk. Den som vill förstå vår kaotiska värld – från Polen 1939 till USA 2001 – gör bäst i att läsa Kapuscinski. Eller så kanske det räcker med att läsa Domoslawskis biografi. Att Kapuscinski inte finns med oss längre för att rapportera inifrån Egypten, eller Syrien för den delen, är bara att beklaga.

Fakta: 

Ryszard Kapuscinski – A life

Av: Artur Domoslawski

Förlag: Verso books

Annons

Rekommenderade artiklar

Drömmen om verklig förändring

Recension

Slavoj Zizek har precis varit i Sverige för att lansera sin nya bok De farliga drömmarnas år, utgiven av Tankekraft förlag. Joacim Blomqvist har läst den engelska originalutgåvan, som hittar likheter och skillnader mellan tre viktiga politiska händelser år 2011 och sätter dem i förhållande till den globala kapitalismen: Anders Behring Breiviks attentat, Occypyrörelsen och den arabiska våren.

© 2016 Landets Fria