Drömmen om verklig förändring | Landets Fria

Recension


Litteratur

Landets Fria

Drömmen om verklig förändring

Slavoj Zizek har precis varit i Sverige för att lansera sin nya bok De farliga drömmarnas år, utgiven av Tankekraft förlag. Joacim Blomqvist har läst den engelska originalutgåvan, som hittar likheter och skillnader mellan tre viktiga politiska händelser år 2011 och sätter dem i förhållande till den globala kapitalismen: Anders Behring Breiviks attentat, Occypyrörelsen och den arabiska våren.

The year of dreaming dangerously

Av: Slavoj Zizek

Förlag: Verso books

Den slovenska kulturkritikern Slavoj Zizek ser ut som han just stigit ur sängen. Inget yttre tyder på att han nått rockstjärnestatus inom filosofin. Något av en arbetsnarkoman är han också, och hans snabba, associativa tankestil präglas av humor med udd vass som knivsegg. Det faktum att han under det senaste året har presenterat sitt magnum opus om Hegel, Less than nothing, filmen A pervert’s guide to ideology och den bok som nu ges ut på svenska, The year of dreaming dangerously, bland mycket annat, ger en inblick i hur frenetiskt han arbetar.

Boken The year of living dangerously tar sig an revolternas år 2011. Breiviks ideologiska monstrositet, Occupy Wall streets nymornade revolt mot hela systemet, och den arabiska våren med sina revolter och revolutioner.

Zizek skriver som han talar, med omväxlande låga som höga associationer. I den nu föreliggande korta boken ägnar han sig åt ideologikritik. Ett kärt ämne han ofta återkommer till.

Vi lever i en nyliberal teknokratisk värld, där de ekonomiska kriserna är djupa och politiska idéer kan liknas vid varor man kan kombinera fritt, och hur som helst, så långe man inte ger sig på marknadens ekonomiska fundament: politiken vänder sig till samma ekonomiska system som orsakat kriserna för att lösa dem och misslyckas konstant.

Vi lever i en ideologisk post-ideologisk tid som kännetecknas av ohämmad konsumtionism och politiskt ointresse – sedan mittfårans politiker lämnat hela det offentliga samtalet öppet för spekulation. Det har blivit lättare att föreställa sig jordens undergång än små förändringar i det nuvarande produktionssättet.

Under det viktiga 2011 års händelser bekräftades respektive ifrågasattes detta status quo i tre viktiga politiska trender. Den islamofobiska terroristen Anders Breiviks vansinnesdåd i Oslo och på Utøya som bekräftade ideologin. Occupy-rörelsen ifrågasatte den, och den arabiska våren pekade i olika riktningar.

Typiskt för post-ideologin är idéer och händelser som inkluderar dess motsats, som koffeinfritt kaffe, eller chokladlaxativ. Choklad stoppar upp och laxermedel är dess motsats.

Anders Behring Breivik är exempelvis en sekulär person som fokuserar sitt hat mot religiösa muslimer. Han framträder som en kristen förkämpe, men håller religionen som en social konstruktion i kampen mot islam. Han är en antisemitisk sionist som hyllar Israel som ett bålverk mot muslimer. Enligt honom är judar bra så länge de inte är för många. I Europa utgör de inget problem eftersom de är för få. På annat vis förhåller det sig i USA, står det att läsa i hans text.

Typiskt nog kunde väst inte möta den norska terroristens idéer som den rasistiska rappakalja de är. Alla var visserligen ense om att hans gärningar var monstruösa. Men därutöver ansåg högern på många platser att han gav uttryck för en högst legitim oro inför verkliga problem: islamiseringen av Europa och spridningen av multikulturalism. Något mittfårans politiker inte ansågs kunna hantera.

Exempelvis skrev israeliska Jerusalem Post att tragedin i Oslo var ett utmärkt tillfälle att på allvar utvärdera invandringspolitiken i Norge och på andra ställen. I förlängningen ansåg den israeliska högern att det nu var tid att begränsa även invandringen till det egna landet. Ett multikulturellt Israel har enligt dem ingen chans att överleva.

Occupyrörelsen pekade i en annan riktning. De folkmassor som samlades på Wall street hade endast det gemensamt att de ogillade systemet. Man har helt enkelt insett att de etablerade demokratiska institutionerna inte kan förändra de globala maktförhållandena.

– De undrar vilket politiskt program vi har, sade en talare vid Occupy-protesterna i San Francisco, vi har inget sådant program, vi är här för att ha kul.

Zizek konstaterar typiskt nog; karnevaler är lätta att anordna – testet på vad de är värda kommer dagen efter. Aktivisterna borde vara förälskade i hårt ihärdigt arbete – Wall streets aktivister är början inte slutet. Men de har brutit tabut. De ställer inte längre kortsiktiga krav – eller kritiserar enskilda affärsmän för att vara ”giriga,” istället ifrågasätter de problemets kärna, det kapitalistiska systemet per se.

Helt grundläggande har de nu sagt att vi inte lever i den bästa av världar, vi är tillåtna, ja till och med förpliktigade att fundera över alternativen. Den enda sanna utopin är ju att vi ska kunna fortsätta leva som vi gör nu, för alltid.

För problemet heter inte korruption, eller girighet, problemet är systemet som tvingar dig bli korrupt. Problemet bör inte ställas upp som ”Allfarvägen (Main street), inte Finansgatan (Wall street),” utan som att det gäller att förändra systemet under vilket allfarvägen inte kan fungera utan finansgatan.

Den som tror att den arabiska våren var ett försök att införa den västliga formen av demokrati misstar sig. Istället revolterade folk helt enkelt mot en förtryckande regim, i exempelvis Egypten och i Tunisien var det inget politiskt intresse som revolterade, ockupationen av Tahrir-torget påminde istället om ockupationen av Wall street. På andra platser blev händelseförloppet mer komplicerat och blodigt.

swisha en tia:  123 427 91 05

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2016 Landets Fria