Nazisterna har ingen chans mot oss | Landets Fria
Hanna Höie

Inledare


Icke-våld

  • När vi är så många att staden fylls av våra kroppar, när det inte finns utrymme för nazister – då är våldet överflödigt, skriver Hanna Höie om lördagens lyckade manifestation mot NMR i Göteborg.
Fria Tidningen

Nazisterna har ingen chans mot oss

Segern för antifascisterna efter lördagens manifestationer i Göteborg talar sitt tydliga språk: tillsammans är vi oslagbara, skriver Hanna Höie.

Jag minns första gången jag såg uniformerade nazister. Jag var i Oslo, det var tidigt 90- tal och jag var alldeles för ung för att dricka ölen en kompis köpt ut. Vi var på spelning. Jag hade mina nya, svarta kängor som jag var så stolt över, grönt hår och en kort blå klänning med stora, rosa blommor.

Plötsligt stannade musiken, ”de är här” skrek en röst i mikrofonen och folk rusade ut ur den trånga konsertlokalen. Utanför huset var folk snabba, bildade kedjor, drog fram backar med tomflaskor och sköldar. Det var tydligt att flertalet konsertbesökare hade gjort detta förut.

På parkeringen på andra sidan gatan stod ett 30-tal nazister i uniform, beväpnade med påkar och med facklor i händerna.

Flaskor började flyga, själv försökte jag livrädd gömma mig bakom de lite äldre ungdomarna längst fram i ledet.

”Kom här” sade en äldre tjej och drog med mig bakom knuten till en liten innergård. ”Men gå inte in i huset. De här träkåkarna brinner lätt”. Sen försvann hon ut igen för att skydda sin lokal, som också var hem till flera av de ungdomar som hängde där.

Ett tag senare var nazisterna bortjagade och spelningen fortsatte. Någon polis syntes aldrig till.

Efter den dagen har nazister varit en ständigt närvarande faktor i mitt liv. Vi var bara barn när vi tvingades börja slåss, kasta flaskor, bära tårgas och alltid ha med oss något hårt att slå med. Långt innan jag fyllde 18 hade jag lärt mig att titta över axeln, hålla koll på minst tre olika vägar att ta mig dit jag skulle och att det var viktigt att hålla koll på närmaste nödutgång. Långt innan jag hann fylla 18 hade mina vänner blivit utsatta för bombattentat, knivhugg, mordbränder och skjutvapen.

Att engagera sig i den antifascistiska rörelsen var ett mycket rationellt val. Det handlade helt enkelt om överlevnad. Icke-våldet som de politiska generationerna före oss predikade var en lyx vi inte hade råd med.

Det är kanske det som gör mig så jublande glad över lördagens motdemonstrationer i Göteborg. Det som gjorde att jag nästan började gråta av glädje när en äldre kvinna frustrerad urbröt ”jag kom ju hit för att konfrontera nazisterna, inte för att stå bakom ett staket!”.

För när vi alla reser oss, när vi alla säger stopp, när vi är så många att staden fylls av våra kroppar, när det inte finns utrymme för nazister – då är våldet överflödigt. För våldet förstör, det förstör den som utsätts för det, och den som utför det. Våldet är en sista utväg, våldet är det som kvarstår när samhället redan förlorat. Som när ett gäng barn står lämnade av vuxenvärlden och skyddar varandra och sitt hem med sina kroppar.

Om alla tar sitt ansvar, reser sig upp och säger stopp. Om alla ställer sig i vägen och inte backar. Då kan AFA pensioneras. Då behöver inte ett fåtal unga stå där längre, längst fram, och ta stryk. Då behöver de aldrig brottas med att själva tvingas bli förövare.

Det är nu, som jag lever ett betydligt mer skyddat liv, som jag måste ut på gatan. Mitt liv, min hudfärg och min familjebildning gör mig inte till en av deras måltavlor. Mina politiska åsikter gör mig måhända fortfarande till riksförrädare i nazisternas ögon, min blotta existens gör det inte längre. Nu som jag inte behöver vistas där, i betongen, måste jag göra den till min – till vår allas. Det vilar ett betydligt större ansvar på mig nu än det gjorde på mig som förskrämd tonåring den där Oslonatten för alldeles för många år sedan.

Om vi vill stoppa våldet måste vi själva ta steget och ställa oss i vägen. Det var detta som hände i Göteborg. Det var detta som var den största segern.

© 2017 Landets Fria