Nyanserat om bortlängtan och hemmakärlek | Landets Fria

Recension


Litteratur
Ta mig härifrån
Av: Emma Ahlqvist
Förlag: Syster

  • Emma Ahlqvist är uppvuxen i Hjortsberga i Småland, men nu bosatt och verksam i Edinburgh, Skottland.
Landets Fria

Nyanserat om bortlängtan och hemmakärlek

Redan titeln på Emma Ahlqvist debutseriebok avslöjar att det inte handlar om någon hyllning till landsbygden. Men det är ingen nattsvart diss heller. Boken består av berättelser om människor som lever i glesbygd, mycket mer än så får vi inte veta om platserna. Vissa av dem vill stanna kvar, andra längtar desperat bort.

Jessika, som är den som får mest utrymme i boken, hör till dem som bara vill därifrån. Hon är 19 år, bor med sin pappa och lillasyster och vantrivs på jobbet i mataffären. Hon drömmer om att livet ska börja på riktigt någon annanstans. För att slå igenom som fotograf har hon startat en modeblogg där hon lägger upp bilder och förskönade beskrivningar av sin vardag, men likes och kommentarer lyser med sin frånvaro.

Jag känner igen mycket av den där längtan bort som genomsyrar Jessika, även om jag är uppvuxen i en småstad och inte på landsbygden. Övertygelsen om att allt kommer att bli bra om du får börja om på en ny, spännande plats. Och rädslan för att planerna inte ska bli av, att det redan är för sent. Det verkar länge som att Jessika är fast i sina drömmar, men så börjar en ny tjej på jobbet som precis har flyttat hem från New York…

Parallellt med Jessikas berättelse väver Emma Ahlqvist in berättelser om andra människor. Där finns lastbilschauffören Sven som drömmer om att leva The American dream, men när resan väl är bokad får han kalla fötter. Kanske är det bäst hemma i byn ändå.

Där finns eremiten som går runt halvnaken och skäggig i sin stuga i skogen och saknar sin fru, men stramar upp sig och poserar när han blir någons fotoprojekt. Och fotbollslaget med unga tjejer, där Ahlqvist så väl skildrar känslan i ett omklädningsrum efter en träning. De är i åldern precis innan kroppsångesten är som värst och det går fortfarande att skämta om stinkande tår. Utanför omklädningsrummet väntar ett gäng killar som tycker att de ”inte var så dåliga” men också den lite underliga damen som sitter och hejar på tjejerna under varje träning, och som visar sig ha en oväntad talang.

I bakgrunden i Emma Ahlqvists serierutor skymtar hela tiden attribut som signalerar glesbygd, på samma sätt som storstaden alltid finns med i serier som Rocky eller Lilla Berlin. Det kan vara en skylt om en butik som tvingats slå igen, en öde parkering eller en granskogssiluett. Saker som berättar om glesbygdens utarmning, men också om närheten till skogen och till lugnet som går att hitta där.

Serierna är fina och enkla, och tecknade med olika perspektiv vilket ger en känsla av att titta på en animerad film. Det är lätt att sugas in i berättelserna, både genom bilderna och det raka språket. Det enda jag inte gillar är hur fotbollstjejerna får helt svarta ögon när de tar i, det får mig att undra vad de har blivit besatta av.

Boken är tunn och går precis som många andra serieböcker snabbt att läsa. Lite för snabbt, jag hade velat ha mer. Mer berättelser och mer nedslag hos människor som lever bortanför storstadens myller. Kanske kan jag hoppas på en Ta mig härifrån 2, eller så får jag fantisera ihop fortsättningen själv.

Rekommenderade artiklar

© 2017 Landets Fria