Gryning för hållbart finskt byggande | Landets Fria
  • Likt halmbalar möjliggör kubb fria former. Här kompenserar tilläggsisolering på insidan för de köldbryggor vedträn utgör.
  • Mästermuraren Hekki Hyytiäinens medarberare och lärjungar murar in hans färdiggjutna ugnsinsats.
  • Ekoarkitekten, ciceronen och författaren Varis Bokalders bjöd till sist resenärerna hem till sig i Sörmland.
  • Bond- och bymor. Ira Hellsten är en av eldsjälarna i biodynamiska Kurjen Tila ekoby.
Landets Fria

Gryning för hållbart finskt byggande

Finland ansågs ha hamnat på efterkälken vad gäller ekohus. Men till slut styrde Dalarnas högskolas årliga ”ekobyggsafari” österut. Och fann att lösningen på svenska problem kanske ligger i finländsk enkelhet.

Toastolen började sina dagar som en helt konventionell vattenklosett. Nu har sockeln klätts i lera och prytts med snäckor. När man öppnar locket ser det först lite kusligt ut: istället för vatten gapar där ett avsågat hål.

Vi befinner oss nära Tammerfors i centrala Finland. Ekobyn Kurjen Tila var på vippen att aldrig bli verklighet. En grupp småbarnsföräldrar hade kämpat i åtta år – letat mark, plockat ner timmerstommar, hållit workshops, trasslat med tjänstemän. 2010 gav de upp och köpte hus på olika håll.

– Två veckor senare fick jag ett telefonsamtal, säger Ira Hellsten, en fårad kvinna i blåställ och av obestämbar ålder.

En gammal gård söder om stan var till salu och kommunen positiv till idén om en ekologisk bygemenskap.

Sju år har gått och nu strömmar en busslast svenska ekobyggintresserade ut i den råkalla snögloppen på gårdsplanen. Ira och hennes man bor i det ursprungliga bostadshuset men strax intill visar hon en handfull nya byggnader för andra delägare i byn.

Till formen liknar de svenska förortsvillor, men när vi kommer närmare röjer de sin särart. Det är timmerhus med tilläggsisolering på utsidan.

Något proffsbyggt med nya, dyra miljövänliga material, ett annat hemmagjort nästan helt med saker som skänkts eller slumpats bort.

Massiva murade vedugnar ger långsam strålningsvärme i köket, ofta kompletterad med elgolvvärme i något våtrum. Och så de improviserade komposttoaletterna, med eller utan urinseparering.

– Vi hade en vision tillsammans. Det har inte varit lätt men här är vi nu, säger Ira med glittrande ögon och föser in besökarna i stallet där hon lägger lamm i famnen på alla som vill.

Kursen Bärkraftigt byggande och boende vid Högskolan Dalarna avslutas varje år sedan tolv år tillbaka med flera dagars botaniserande bland ”ekologiska hus”. Men hittills enbart i Sverige, Norge och Danmark.

– Tidigare har det inte funnits tillräckligt mycket att titta på i Finland för vår resa, säger ekoarkitekten och ciceronen Varis Bokalders från sin plats i bussens framsäte.

Att inspektera allt från plast-ratande egenhändiga byggen till modernistiska strukturer gjorda med avancerade metoder är en fest för material- och tekniknördar. På stockholmska Tranholmen klämmer deltagarna på Sveriges första hus i färdiga halmelement. I Kangasala kommun klänger några med pannlampor in i bajsfyllda källarutrymmen. I Nummela, 15 mil därifrån, småspringer andra till bussen efter att ha flockats för länge runt en ugnsmurarmästare som lovar gratis praktik.

Hemligheter om ännu ej offentliggjorda sätt att giftfritt brandsäkra lös cellulosaisolering varvas med historier om branschstandarder som missgynnar det hållbara.

Inte minst, att döma av resenärernas iver i samtalen i bussen, gör människorna i husen starkt intryck.

Fram ur tallmarken på en ö väster om Åbo kommer en högrest ung man med vadmalsjacka och sorgsna ögon.

– Jag byggde ett hus här. När det var nästan klart brann det ner.

Esa Aro-Heinilä ser ner i backen och mumlar om att han just börjat tänka på att försäkra bygget när olyckan var framme. Han tog ”ett par års” rast – och byggde ett torn som terapi – men sedan var han igång igen. Nu står ett nytt tvåvåningshus på klippan i den vidsträckta gemenskapen Livonsaari ekoby, där boställena ligger hundratals meter från varandra.

Stolpvirkeshuset har upp till en halv meter tjock cellulosaisolering, från gamla tidningar. Det verkar vara ett radikalt exempel på självbygge till en liten kostnad. Huslånet är på 40 000 euro – men det räckte till båda husen, med hjälp av lönen som byggnadsingenjör.

Modet är annorlunda i Finland – planlösningarna är mer slutna än i Sverige och Esas hus är lila på utsidan och det Schweizinspirerade korsvirket blottat på insidan är målat mörkbrunt.

– Här äger vi husen privat och folk har gjort lite som de vill, men att ha en allmänt miljöinriktad inställning är det avgörande, säger Outi Palttala.

Bussen har stannat i Kangasalan ekoby och balansen tycks återställas – precis som i Sverige bygger trots allt få finländare sina hem själva och ju högre krav desto dyrare blir det. Här bor medelklassfamiljer som investerat i rationella lösningar för att få livspusslet att gå ihop.

– Vi undviker plast, har inga fossilbränsledrivna gräsklippare och bygger med en del återvunnet.

Men eldsjälar är de ändå, Outi Palttala och väninnan Annikka Paavola, och de skojar om att hälften av de ursprungliga paren som bildade ekobyföreningen 1989 har skilt sig under den slitsamma processen. I det lilla bostads-området i en sydslänt ett par mil öster om Tammerfors ligger trävillor sammanbundna genom kulvertar till en flispanna som de turas om att sköta om.

Vid toaletterna lyfter Varis Bokalders på ögonbrynen. Från både första och andra våningen är de i minst två hus byggda på absolut enklaste sätt: rör som slutar på ett jordgolv under huset. Utrymmet ventileras av en fläkt och den förtorkade mörka högen skottas ur vartannat år.

– Om strömmen går havererar systemet, säger Annikka.

Likt Bo01 i Malmö och -02 i Hammarby Sjöstad i Stockholm har Helsingfors ett hållbarhetsinriktat bostadsområde: Vik, uppfört under en 25-årsperiod från slutet av 1990-talet. Gröna och blå korridorer av natur och vatten sträcker sig in bland flerfamiljshusen, som gradvis blir högre i nordlig riktning för att fånga solen. Bastubyggnader med grästak, tak som förberetts för solpaneler och planering för medbestämmande och bilfrihet gör intryck på gruppen. Men de förhärskande materialen är konventionella klimatbovar som mineralull och betong.

– NCC och Skanska är verksamma här liksom i Sverige, säger lokalguiden och arkitekten Rune Filipsson, som 1979 var med och ritade det experimentella ekohusområdet Torparbacken i norra Helsingfors, vilket dock blev mer udda fågel än vägledande.

Det flammar och mullrar mjukt ur den vitkalkade ugn som likt en klippa dominerar vardagsrummet. Likt en uråldrig smed kastar Heikki Hyytiäinen en stor skugga mot väggen bakom sig. Den 78-årige legenden är en av världens främsta murare och hans livsprojekt, den hög-effektiva massugnen, har hyllats i flertalet vetenskapliga tester.

– Korrekt användning, att lägga in fullt med bränsle varje gång och tända på uppifrån, är A och O, mässar den eldfängde mästaren.

Ugnarna utvecklas fortfarande och det senaste är en ”midja” för att öka lufthastigheten ovanför brännkammaren och snedställda panelväggar som reflekterar värmen tillbaka mot härden. Familjeföretaget erbjuder en färdiggjuten ugnsinsats med noggranna dimensioner. Tilluften tas enbart från rummet, varav en tredjedel underifrån som primärluft och två tredjedelar injiceras från sidorna dit temperaturen är som störst, som sekundärluft. Prislappen kan bli uppåt 100 000 kronor, exklusive eventuell vattenmantling. Den senare är inte helt lätt att få till – för en massugn vi inspekterar i Sverige fungerar inte vattenmantlingen, berättar ägaren.

Området runt anrika Fiskars bruk, mellan Helsingfors och Åbo, har gett upphov till ännu en internationellt framgångsrik ekoentreprenör. Den spenslige Paul Lynch blandar irländsk engelska, finska och svenska när han talar sig varm för de fabriksproducerade halmhus han vill rädda världen med. Självbärande moduler, monterade på ett kick, med superba kvaliteter vad gäller isolering, brandhärdighet och – förstås – miljövänlighet. Företaget är en internationell cocktail: färdiga halmelement från Litauen, tyskutvecklade passivhusfönster från Lettland, färgade leror från Estland som sätts ihop i Finland.

– ”Hög risk för mögel” var den initiala bedömningen av en inspektör, säger Lynch och visar i datorn de realtidssensorer han sätter i alla väggar han bygger.

– 45,5 procents relativ fukt i halmen! En inspektör sade att hen aldrig sett så torra väggar.

Här får vi också se en så färsk uppfinning att den inte ens marknadsförs än. Nybyggarna Marja Nuoro och Erkki Karislojo vägrade acceptera att giftig borsyra tillsattes cellulosafiber, som brand- och skadedjursskydd. Efter deras förslag är nu en fabrikant på väg ut med en till synes helt ny produkt: de gamla tidningarna i cellulosafibern blandas med naturlig lera istället för borsyra.

När bussen styr hemåt konstaterar Varis Bokalders att valet av Finland var rätt. Landets ”äldre, enklare teknik” har åtskilligt att lära Sverige.

– Det sker en gradvis skärpning av energikraven i Sverige, Norge och Finland. Min farhåga är att man åsidosätter inomhusklimat och livscykelanalys när storföretagen får diktera lagar och bestämmelser.

– De tjocka timmerhusen i Finland, användningen av plintgrunder och självdrag ger naturlig och billig fukttålighet.

Bokalders eget hus vid en sörmländsk gård kombinerar avancerat och enkelt: en rektangulär enplansvilla med ler-klinade väggar, korkisolerad sval och självdragsventilation. Men med vakuumklosetter, cellglasgrund och monterad av fabriksbyggda plankmoduler.

”Ekologiskt” kan tolkas på många sätt när det gäller hus och nya produkter lanseras löpande.

– Det finns ingen enkel bästa lösning för att bygga och bo ekologiskt. Det beror på person, säger kursens huvudlärare Ingemar Nygren.

Fakta: 

Läs mer om ekobyn Kurjen Tila på ecovillageroad.eu, om Kangasalan ekoby på yhteiskyla.net, om Heikki Hyytiäinen på tulisydan.fi och om Paul Lynch på naturalbuilding.fi.

Kursen Bärkraftigt byggande och boende är öppen för sen anmälan och startar vecka 35 i Stjärnsund på kvartsfart – läs mer på du.se.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Landets Fria