Det är sorgen som gör omställningen möjlig | Landets Fria
Pella Larsdotter Thiel

Debatt


Pella Larsdotter Thiel
  • Livsröset på Gärdet i Stockholm är en plats att hedra och uppmärksamma de arter som utrotas.
Landets Fria

Det är sorgen som gör omställningen möjlig

Världsmiljödagen, den 5 juni. Vi står i ring runt ett stenröse i kvällningen. Efter sång, tal och diktläsning går vi fram till röset, en i taget, för att lägga varsin sten. Stenar läggs för fälthumlorna, för gammelskogen, för alfåglarna. Röset på Gärdet i Stockholm är ett av flera Livsrösen, platser för att uppmärksamma och hedra de djur- och växtarter som för alltid försvinner i den tid av massutrotning som vi gemensamt genomlever.

Är det inte en märklig idé. Varför skulle man vilja lägga tid och energi på något så sorgligt, när det är så mycket som behöver göras i omställningens tid? Varför ägna sig åt att känna sorg över något så överväldigande, som vi rimligen inte kan göra så mycket åt?

Många som arbetar för förändring till ett mer livsbejakande samhälle, mot klimatförändringar och orättvisor, är frustrerade över den utbredda apatin i samhället. Det verkar inte som om vi bryr oss tillräckligt mycket för att ens vilja förändra de mest uppenbart skadliga beteendena, trots att vi är medvetna om den förstörelse som sker.

Ordet apati kommer från grekiskans Apatheia, som betyder icke-lidande. Att vara apatisk är att skydda sig från lidande. Vilket är lidandet vi känner – och förtvivlat försöker skydda oss ifrån? Det är inget som nödvändigtvis påverkar våra dagliga liv. Istället är det världens lidande som ger sig till känna inom oss.

Det är inget konstigt. I en sammanhängande värld påverkas vi av det som sker, även om det är långt borta. Vi är medlidande, bokstavligt talat.

Om vi kunde skulle vi gärna slippa, och vi har mycket stöd i undvikandet. Samhället skyr smärta. Har du ont? Det ska du inte behöva – ta ett piller! Hela industrier blomstrar för att hjälpa till att stänga av. Om vi bara köper en tröja till. En resa till. Ett nytt kök. Och vi tar tacksamt emot. För vad skulle hända om vi tog in sorgen? Det finns en stor rädsla för att se och ta in lidandet. Kanske vi inte kan ta oss ur det? Kanske vi förändras? Kanske är det mig det är fel på – om det är så hemskt som det verkar, varför gör ingen något? Vad ska andra säga? Och hur ska jag hantera smärtsam information om sådant jag inte har makt att förändra?

När vi i föreningen Lodyn för fem år sedan började undersöka förutsättningarna för att etablera Sveriges första Livsröse vände vi oss till ekologerna, de ansvariga för biologisk mångfald, på miljöförvaltningarna i Stockholm och några kranskommuner. Vi frågade om de kände till någon plats som kunde lämpa sig eller om de var intresserade av samarbete. De flesta var något förundrade –vilket märklig idé! – och alla tyckte att det var ett sorgligt projekt. Ja, visst är det. I en tid när vi klamrar oss fast vid hoppet som en vrakspillra ter det sig lite konstigt eller rentav kontraproduktivt att skapa utrymme för sorg.

Vi har en uppfattning om sorg som något depressivt, men det beror på att vi är så upptagna av att undvika den, menar psykoterapeuten Francis Weller som specialiserat sig på sorgbearbetning. All sorg som inte kommer till uttryck tynger oss. Att undertrycka känslorna inför världens smärta stänger av oss från världen. Vi tappar tillgången till våra autentiska jag; till kreativitet, lust, skönhet, intuition, fantasi. Sorg är ett sätt för hjärtat att fortsätta vara öppet, säger Weller. När vi undviker sorgen hårdnar våra hjärtan. Det är ett högt pris att betala. Och ja, visst, att släppa in smärtan kan förändra dig för alltid. Din värld kan bli större och vackrare. Systemteoretikern och ekofilosofen Joanna Macy är inne på samma linje: Var inte rädd för att ditt hjärta ska brista, säger hon. Ett brustet hjärta kan rymma hela universum.

Sorgen, smärtan, är en absolut nödvändig del för att omställningen ska kunna bli möjlig. Som hos alla organismer har smärta ett syfte, det är en varningssignal. För att göra stora och krävande förändringar krävs att nuläget är outhärdligt. Under hela mitt liv har vi varit medvetna om det lidande som orsakas av vårt samhällssystem. Gifterna, skogsavverkningen, utfiskningen är inga nya frågor.

Men den berättelse om utveckling och framsteg som hållit det industriella tillväxtsamhället vid liv, har varit tillräckligt robust, tillräckligt trovärdig, för att vi ska kunna bortse från dem. Apatin är inte bara en följd av en medvetenhet om förstörelsen, utan en förutsättning för att kunna fortsätta. Sorgen över världen är ett tecken på att berättelsen inte håller.

Våra känslor inför det som händer är en återkopplingsmekanism. Den fortsatta förstörelsen beror på att vi fortsätter stänga av. Därför är det så nödvändigt att skapa utrymme för sorgen i våra liv och samhällen. När vi kan dela den blir den lättare att bära; rentav en kraftkälla som hjälper oss att fortsätta vara öppna och kapabla att möta livet och världen i sin helhet med hela oss själva. Sorgen är inte din, den är världens sorg som du bär. När du stannar med den, tillåter dig att känna den, deltar du i det kollektiva helandet av världen. Kanske vill du bidra med en sten till Livsröset?

Läs mer om Livsröset på www.lodyn.se/livsroset/

Livsröset i Stockholm finns även på Facebook: www.facebook.com/Livsroset

Fakta: 

Pella Larsdotter Thiel, är aktivist, småbrukare och ordförande i Omställningsnätverket. Hon jobbar som föreläsare, utbildare och skribent inom omställning och ekopsykologi och lägger mycket tid på naturens rättigheter och en lagstiftning mot ecocide/ekocid.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Landets Fria