”Det här är en fossilfri plats” | Landets Fria
  • Växthuset i Ekoarken är byggt av restmaterial från en gammal lada som stått här. Krossade tegelpannor blev ett bra golv och murkna stockar stöttar upp odlingsbäddarna på utsidan.
  • Jan och Marsa Berge kan numera tillverka all tillskottsjord de behöver genom att blanda kompostmaterialet från köket, trädgårdslanden och latrinen. Därefter tillsätts djurgödsel och lite algomin. I kökskomposten lever de röda kompostmaskarna som äter köksavfallet och bajsar ut fin jord.
  • En planering för årets morotsodling där Jan Berge har inkluderat alla steg, resurser och konsekvenser. – Det här med att bli självförsörjande innebär ett komplext nätverk med mycket olika grejer, säger han. 
Landets Fria

”Det här är en fossilfri plats”

På gården Lövudden i Östergötland finns det varken avlopp eller varmvatten. Här bygger Jan och Marsa Berge upp en plats där vardagen ska fungera som ett kretslopp, med odlingar, latrinkompostering, bevattningsdammar och ett biologiskt reningsverk. Allt utifrån permakulturprinciper.

Regnet hänger i luften när vi besöker Jan Berge på gården Lövudden utanför Valdemarsvik. När de första dropparna börjar falla gör Jan nästan en liten dans av lycka. Vattnet är värdefullt efter en torr månad och behövs för att vattna trädgårdsland, växthus och nyplanterade växter och fylla på reserverna i tunnor och dammar.

Här på 2 000 kvadratmeter strävar Jan och hans fru Marsa efter att skapa ett kretslopp utifrån permakulturprinciper, där merparten av vatten, jord, värme och material hämtas från tomten och dess närmaste omgivning. Dels för att inte ta in material som kan vara skadliga och dels för att undvika att bidra till konsumtionssamhället.

– Permakultur gör området bättre, när du flyttar därifrån är luften och vattnet renare, naturen lagrar in mer kol och jorden är bördigare och mer produktiv, säger Jan.

Det var hösten 2008 som paret hittade Lövudden. De bodde i Linköping där Jan varit engagerad bland annat i att odla vid Backaberg, ett övergivet kommunalt hus. Nu längtade han efter ett eget ställe att rå över och kunna utveckla som han ville.

– Vi hade en lista på 20 punkter som platsen skulle uppfylla. Lövudden klockade in på alltautom en, att det inte fanns några mindre ekologiska jordbruk att samarbeta med. Men det är nära till en fin sjö, det finns möjlighet till vedeldning och till att odla, det finns kollektivtrafik skapligt nära och det är fin natur, säger Jan.

Lövudden har anor från 1700-talet, men bostadshuset totalrenoverades på 1950-talet. När Jan och Marsa flyttade in fanns där dessutom ett fallfärdigt uthus som fungerat som hönshus, ett slitet dass och en bod. Tomten var i det närmaste igenvuxen.

– Det första jag gjorde var att bygga ett nytt dass med urinseparation och latrinkompostering, sedan rev vi det gamla dasset och uthuset och byggde en gäststuga.

Jan visar det rymliga utedasset, gårdens enda toalett, och de prydligt staplade förseglade hinkarna som utgör förstadiet till en latrinkompost.

– Istället för att köra iväg bajset gör vi om det från ett avfall till en näringsresurs som vi kan använda i odlingen. Det tar tre–fyra år tills det är färdig jord som vi kan lägga ut. Då har vi lyckats göra det som är målet, att sluta kretslopp.

Det finns inget varmvatten kopplat till huset, kallt dricksvatten får de genom kökskranen som är kopplad direkt till brunnen. Uppvärmning sker med kamineldning och den lilla elektricitet som används går främst till att ladda elverktygen och fordonen.

– Det här är en fossilfri plats där det inte får finnas några grejer som går på olja, säger Jan.

Tvättar sig gör de i uteduschen bakom huset där det går att värma vatten till lagom temperatur i ett stort kärl och sedan pumpa upp det i en duschslang.

– Jag har haft tre olika duschar sedan vi flyttade in och det här är den lyxigaste. Men jag ska bygga ett badhus med bastu, dusch och badkar, där kaminen till bastun även värmer upp själva huset. Det blir skönt på vintern.

Runt om på gården går det att hitta liknande kreativa genomtänkta lösningar.

Bredvid duschen planerar Jan ett biologiskt reningsverk.

– Vattnet ska rinna ner i en nedgrävd behållare som jag ska fylla med grus, jord och växter som kaveldun eller pilträd som kan ta hand om näringen. När behållaren blir full rinner vattnet vidare ner i en damm där reningen fortsätter innan det rinner ner i marken.

I gäststugan är väggarna tätade med lin och golvet och taket ska isoleras med cellulosafiber.

– Jag försöker hålla mig till bra grejer som inte skapar gifter. De enda färgerna jag använder är rödfärg, linolja och tjära eller linoljefärg som jag oftast blandar till själv med olika pigment, säger Jan.

Ett koncept inom permakultur är att odla i skogsträdgårdar. Där går det att ta vara på naturens eget utbud i form av ätliga växter och buskar utan att röra upp marken allt för mycket. Jan visar de många öar av vild trädgård runt om på tomten där fläder och nässlor samsas med planterade örter, buskar och blommor.

– När jag sätter ut en ny planta rensar jag runt den för att den ska få chans att ta sig, sedan lämnar jag den ganska fritt för att se om den klarar sig.

Jan och Marsa försöker att klara sig på material och resurser som de kan hitta antingen på tomten eller i närområdet, och byter till sig en del mot växter, grönsaker eller kunskap. För att det ska vara möjligt är det viktigt med bra kontakter med grannarna och ett stort nätverk.

– De flesta i området är jättepositiva till det vi gör. Det är en långsam spridning, jag är ingen missionär utan tror på att sprida kunskapen mun till mun. Men de närmaste grannarna har börjat odla i år, jag har hjälpt dem att planera.

Av en bonde i trakten har de fått låna en hektar mark som angränsar till tomten, där de har kunnat flytta ut merparten av grönsaksodlingarna. Odlingarna gör att de är i stort sett självförsörjande på grönsaker, rotfrukter, frukt och bär på årsbasis.

– Här ska det ut drygt 200 purjolökar, säger Jan och pekar mot en bädd. Jag tycker om att se hur liten yta det går att klara sig på. Det går att få ut mycket mat om du samodlar och till exempel väljer höga växter istället för låga, och äter många delar av växten.

Längst ner på den lånade marken ligger området som Jan kallar för Ekoarken. Intill grunden av en gammal lada har han byggt ett växthus endast av restmaterial han hittat på platsen. I ladan har det funnits ströbäddar för djuren så Jan kan gräva ut fint gödsel direkt ur marken.

På husgrunden planerar han att sätta upp stolpar och tak som ska rymma en liten gårdsbutik med självbetjäning, ett gårdsmuseum, ett konstgalleri och en miniloppis.

– Det är ett skojprojekt som jag gör när jag blir trött på annat arbete så vi får se när det blir klart.

Det regnar ordentligt nu och vi lockas in i köket med löfte om kaffe och paj.

Marsa berättar att paret fortfarande har en liten lägenhet i Linköping där hon arbetar som läkare. Jan har tidigare arbetat som slöjdlärare och möbelsnickare men kan nu ägna sig åt Löv-udden på heltid då paret klarar sig på Marsas lön.

– Det är en bra kombination som vi har. Jag kommer ut så ofta jag kan och gör det jag tyc-ker är roligt, som att syssla med blommor, buskar och fruktträd, säger hon.

Vid matbordet vecklar Jan ut en av de utförliga planeringarna han gör för många av gårdens projekt.

– Om jag ska odla något börjar jag med att räkna ut hur mycket jag behöver, till exempel 52 kilo morötter under ett år. Det kan jag i bästa fall odla på 10 kvadratmeter. Sedan listar jag allt som behövs för att det ska bli möjligt, och markerar vad jag kan hitta på gården och vad som behöver tas in utifrån.

Genom analyserna går det att se vilket komplext nätverk som omger allt vi bygger upp och tillverkar, menar han.

– När något blir för komplext och globalt omfattande är det också sårbart, brister någon del kan det andra inte fungera.

Han är intresserad av krisberedskap och på sin blogg skriver han om hur vi kan klara oss om samhället skulle slås ut.

– Det är viktigt med en vardagsberedskap, som att veta hur du ska skaffa vatten eller hålla dig varm om systemet försvinner. Självförsörjning handlar ju mycket om att bygga upp en egen produktionskapacitet och lagringsförmåga när det gäller till exempel mat.

En möjlig kris kan vara allt från att olika typer av krig och konflikter bryter ut i Europa som sätter stopp för många av våra importer till att oljan blir för dyr för att ta upp ur marken eller att en finanskris slår ut vårt ekonomiska system, menar Jan.

Han tror att det relativt välfungerande samhälle vi har i dag gör att de flesta inte kan föreställa sig att en kris ska slå till, och låter till exempel odlandet ligga på en hobbynivå.

– Men i takt med att det kanske blir nödvändigt tror jag att intresset kommer att öka markant och fler kommer att söka sig till platser som Lövudden.

Fakta: 

Omsorg för jorden och människorna

Begreppet permakultur myntades 1978 i Australien och är en sammanslagning av permanent agrikultur.

Centrala begrepp inom permakulturen är design och kretslopp. Design används för att göra en trädgård, en lokal eller ett helt samhälle utifrån platsens förutsättningar och sluta så många kretslopp som möjligt. Det kan vara att lagra sin egen energi, bli självförsörjande på grönsaker eller bygga ett biologiskt reningsverk.

Filosofin som är utgångspunkt för permakulturrörelsen handlar om att visa omsorg för jorden och människorna och att fördela jordens begränsade resurser rättvist.

Jan Berge anordnar endagarskurser på Lövudden i bland annat permakultur, konservering av livsmedel, äppelmustning och skötsel av buskar och träd. Nästa tillfälle är 28 augusti då temat är permakultur med designteori och praktisk tillämpning.

På bloggen www.eldoga.wordpress.com skriver Jan om vardagsekologi, odling, överlevnad, självförsörjning, konst och hantverk.

Där går det också att läsa mer om kommande kurser.

Annons

Rekommenderade artiklar

Omställning Gävle får pris

Månadens omställningsinitiativ har just vunnit ett miljöpris. I höst satsar de på visioner, mat, energi och kommunikation.

© 2017 Landets Fria