För mycket filosofer, för lite filosofi | Landets Fria

Recension


Tidskrift
Ekofilosofisk tidskrift
Utgivare: Föreningen för ekofilosofi
Nummer: 1/2017

  • Ekofilosofisk tidskrift har potential men det första numret håller inte vad det lovar, menar recensenten Johannes Söderqvist.
Landets Fria

För mycket filosofer, för lite filosofi

Äntligen har den kommit! Det är med stor förväntan som jag bläddrar mig in bakom den snygga förstasidan på Ekofilosofisk tidskrift. Dessvärre håller den positiva känslan inte i sig.

Jag antar att syftet med den här publikationen är att producera en ny svensk kulturtidskrift med sikte på skörheten hos den tunna livfyllda glipa mellan jordens inre och rymdens vakuum som vi kallar biosfären. Det är vad denna tidskrifts namn säger mig. En tidning som vill göra för miljödebatten vad exempelvis Expo, Res Publica eller Bang gjort för sina respektive debatter. Det är det inte. Tyvärr.

Magasinet som helhet verkar mer kretsa sig kring ekofilosofer än ekofilosofi.

Tidskriften kan i sin nuvarande skepnad möjligen fungera som ett internt föreningsorgan där medlemmar kan ta del av vad andra delar av den egna gruppen hittat på: att några varit vid Bajkalsjön och träffat schamaner; att andra varit i Indien och lärt sig spela flöjt. Det är naturligtvis inget fel med en livaktig förening som utför jordnära resor runt hela världen och försöker lära sig om andra kulturer, men det är just det: att vi läsare inte får ta del av detta lärande. Det hela har snarare formen av lättläst årsrevision, där sådant som ägt rum i föreningens regi linjärt redovisas.

Jag läser om att resor utfördes, vart de gick, att de var inspirerande, att ”ekofilosofiska diskussioner fördes”, eller att ”resan breddade våra perspektiv”. Jag läser att, men inte hur, vad eller varför.

Undantag finns förstås. Jag hittar en text om förståelserum, ett ekofilosofiskt koncept, nära besläktat med mer vanligt förekommande filosofiska begrepp som narrativ, diskurs och kontext. Miljödebatten förs inom ett visst förståelserum, och det gäller att vara medveten om att detta rum påverkar hur frågor ställs, uppfattas och besvaras.

Även ett av resereportagen, som tar oss med till sanfolkens Kalahari, syftar något djupare i sin frågeställning kring hur människor fredligt kan leva tillsammans på en plats. Ur detta föds följddiskussioner: Platsen som gestalt, Platsen som språk eller Platsen som kultur och semiotik. Här närmar vi oss det syfte jag fått för mig att den här tidskriften är tänkt att ha. Och om det nu inte är så att publikationen är avsedd enbart för föreningens egna medlemmar utan även för att lyfta ekofilosofiska perspektiv i samhällsdebatten, så är det här det minsta jag förväntar mig.

Det här är en tidning jag vill skriva sprakande rader om, en tidskrift som verkligen behövs – ett organ för ekofilosofi i Arne Naess, Johan Galtungs och Sigmund Kvalöy Seterengs efterföljd – men det går tyvärr inte i dess nuvarande form.

Var är kritiken av allt som hänt sedan Setereng och Naess dagar? Var är John Zerzan, Nina Björk, Helena Granström, Alf Hornborg med flera? Var är Setereng och Naess själva? Och mest av allt: Var är Pia Skoglund, Linda Ellegaard Nordström och Viktoria Klint? De två första är filosofer, den sistnämnda poet. Alla tre medlemmar i föreningen.

Någon ekofilosofisk tidskrift är inte detta i sin nuvarande form, åtminstone inte i mina ögon. Men jag vill ändå inte ge upp hoppet om denna skrift. Det är friskt vågat, och den skulle relativt enkelt kunna bli den plattform för långtgående ekofilosofiska diskussioner vi så väl behöver.

Fakta: 

Eftersom Pia Skoglund, Heléne Wiberg och Viktoria Klint från Föreningen för ekofilosofi skriver omställningskrönikor för Landets Fria Tidning har en extern skribent anlitats för att recensera föreningens nya tidskrift.

Annons

Rekommenderade artiklar

Ny bok om oljetoppen ett måste

Recension

Kjell Aleklett var med och myntade begreppet Peak Oil. Hans nya bok är ett måste för alla med minsta intresse av frågan.

© 2017 Landets Fria