Den farliga myten Emmanuel Macron | Landets Fria
Per Björklund

Inledare


Vänsterpolitik

  • Europeiska vänsterkrafter bör snarare blicka mot Corbyn än Macron för inspiration i hur vänsterpolitik kan föras framgångsrikt, skriver Per Björklund.
Fria Tidningen

Den farliga myten Emmanuel Macron

De svenska Socialdemokraterna bör blicka mer åt Storbritanniens Jeremy Corbyn än Frankrikes Emmanuel Macron för inspiration i framgångsrecept för vänstern, skriver Per Björklund.

Parlmamentsvalen i Frankrike och Storbritannien har båda ritat om den politiska kartan i Europa, om än på olika sätt. Framgångarna för Labour under den radikale vänsterledaren Jeremy Corbyn och det nybildade partiet La République en marche under den tidigare finansministern Emmanuel Macron har föjts av en intensiv debatt inte minst inom den svenska socialdemokratin. Vilka lärdomar kan egentligen dras av de båda rörelserna?

Att frågan är omstridd är inte konstigt med tanke på att socialdemokraterna just nu slits mellan de som vill fortsätta budgetsamarbetet med V eller rentav ta ett rejält kliv till vänster, och de som föredrar att öppna upp för en blocköverskridande koalition med Miljöpartiet, Liberalerna och Centern. För de förra visar Corbyns framgångar att en vänstersväng kan löna sig, för de senare är Macron ett bevis på motsatsen – han vann ju faktiskt ett val, till skillnad från brittiska Labour.

Både Corbyn och Macron framträder naturligtvis under specifika omständigheter. I Storbritannien är det Brexit och de konservativas brutala nedskärningar, i Frankrike socialistpartiets kollaps efter att president Hollande gick till val på en vänsteragenda men kovände och gick åt höger när han väl satt vid makten. Men gemensamma drag finns också. Det gäller inte minst högerpopulismens och extremnationalismens växande styrka, som satt stark prägel även på svensk politik de senaste åren.

Här kan Corbyn och Macron sägas representera två fundamentalt olika motstrategier. Labours vänstersväng och progressiva valmanifest placerade klassiska höger-vänsterkonflikter i centrum och bidrog därmed till att dra undan marken under fötterna på extremhögern. Högerpopulistiska UKIP tappade visserligen väljare till de konservativa, som tagit över delar av deras politik, men lika många tycks ha återvänt till Labour. Inte ens premiärminister Theresa Mays vulgära försök att plocka poäng på terrordådet på London Bridge några dagar före valet bar frukt.

Macron i sin tur riktade in sig på väljare i mitten och framställde sig som en outsider som utmande de etablerade partierna. Macrons segertåg i opinionen och vinsten över fascisten Marine Le Pen i andra omgången av presidentvalet har på sina håll gett upphov till en hjältemyt – Macron som riddaren i skinande rustning som stormar in från ingenstans och räddar demokratin, marknadsekonomin och den fria rörligheten från den framvällande nationalismen.

Partiaktiva som ser förmågan att vinna val som överordnad politikens innehåll tilltalas så klart av Macrons framgångar. Det vore dock farligt, särskilt för europas socialdemokrater, att gå på myten om Macron. Faktum är ju att fenomenet Macron bara var möjligt tack vare den franska vänsterns historiska splittring och socialdemokratins fullständiga genomklappning, i kombination med utformningen av det franska valsystemet.

I den första omgången av presidentvalet fick Macron trots allt knappt 25 procent av rösterna. Det är väldigt imponerande för en oberoende kandidat, men likväl en mindre andel av rösterna än hans rivaler till vänster fick tillsammans. I parlamentsvalet räckte en knapp tredjedel av rösterna för att ge Macrons parti en förkrossande majoritet av mandaten.

Medan Labour under Corbyn både vunnit tillbaka gamla kärnväljare och mobiliserat ungdomar som tidigare varit benägna att välja soffan, kommer Macrons framgångar dessutom i en kontext av fortsatt sjunkande valdeltagande och rekordstort stöd för extremhögern. Att som Macron lyckas ena en krympande mittenvänster och en krympande mittenhöger är utan tvekan en politisk bedrift i sig. Men risken är stor att resultatet blir en något större men likväl krympande mittensörja.

Frågan är vad som händer när konsekvenserna av Macrons marknadsliberala reformer, som en majoritet av fransmännen faktiskt motsatt sig vid valurnorna, ger sig till känna. Och om nästa presidentval istället ställer vänsterradikalen Melenchon mot fascisten Le Pen, hur kommer då franska konservativa politiker och väljare agera?

För vänsterkrafter runt om i Europa borde lärdomen vara uppenbar: bara med en tydlig vänsterpolitik och ett budskap som ger hopp om en bättre framtid – som det Corbyn och Labour levererade i det brittiska valet – kan högerextremismens frammarsch stoppas och vändas, snarare än bara tillfälligt blockeras.

För den svenska socialdemokratins del innebär det att den ständiga jakten på marginalväljaren måste ersättas med ett målmedvetet arbete för att både vinna tillbaka kärnväljare och mobilisera grupper som hittills sett få skäl att ge sitt stöd till något av partierna. Inte minst måste alla progressiva partier våga lyssna på sina gräsrötter, och lära sig att se dem som en tillgång snarare än en belastning. Att förändra samhället är inte ett uppdrag för partistrateger, PR-konsulter och teknokrater – det kan vi bara göra själva, tillsammans.

Annons

© 2017 Landets Fria