Minns minoriteternas kamp | Landets Fria
Rojin Pertow

Inledare


Samiska nationaldagen

  • Den samiska flaggans färger kommer ifrån den traditionella samiska dräkten. Cirkeln representerar både solen och månen. Flaggan antogs 15 augusti 1986
Fria Tidningen

Minns minoriteternas kamp

Dagarna kring samernas nationaldag den 6 februari kan för de som inte firar vara en tid för eftertanke kring hur samhället behandlar sina minoritetsgrupper, både igår och idag, skriver Rojin Pertow

Tidigare i veckan, närmare bestämt måndagen den 6 februari, var det samernas nationaldag. I dagens samhälle har samerna status som nationell minoritet och ursprungsbefolkning, vilket innebär att man från statligt håll arbetar med att bland annat främja samiskt språkbruk och kultur. Sveriges regering beslutade om samernas urbefolkningsstatus för första gången i proposition 1976/77:80, där man fastslog att ”Samerna utgör en ursprunglig befolkning, som i Sverige är lika gammal som eller äldre än landets majoritetsbefolkning.”

Sverige har dock inte i sin helhet ratificerat Internationella arbetsorganisationens konvention om ursprungsfolk och stamfolk med hänvisning till att samernas rätt till mark och vatten fortfarande utreds. Under tiden tvingas samiska renskötare till domstol för att bevara sina renars traditionella betesmarker, trots att de enligt tidigare nämnda proposition är en folkgrupp som eventuellt funnits i det nuvarande Sverige längre än landets majoritetsbefolkning och därmed torde varit de första att nyttja marken.

I dag förföljs inte samerna institutionellt på samma vis som för bara några decennier sedan, trots att de inte åtnjuter sin fulla rätt som urbefolkning. I dag har den samiska kulturen börjat att ta plats i den svenska. I melodifestivalen 2015 kunde vi lyssna till Jon Henrik Fjällgren jojka i sitt bidrag och i år visas Amanda Kernells prisbelönta film Sameblod på filmfestivaler runt om i Europa. Någonting som varit otänkbart fram till relativt nyligen. Inte förrän 1992 beslutade Samerådet på den femtonde samekonferensen i Helsingfors att den 6 februari skulle bli samernas nationaldag, till minne av det första samiska landsmötet som hölls samma datum år 1917. År 1993 skedde så det första nationaldagsfirandet.

Att det dröjt in på de senaste 40 åren till att samerna (åtminstone formellt) uppmärksammades, erkändes och skyddades av den nation som de facto kolonialiserat deras mark sedan hundratals år tillbaka är naturligtvis ingen slump. Inte vaknade Sverige en dag och tänkte ”så var det samerna, ja”. Samer har som minoritetsgrupp förföljts ungefär lika länge som Sápmi varit koloniserat. Vi behöver bara backa till 1930-talet för att nå skallmätningar, tvångsassimilering samt rasistiska beskrivningar och nidbilder av Sveriges urbefolkning. Det är av yttersta vikt att denna bit av svensk historia aldrig glöms bort, att den lärs ut i skolorna så att urfolkets kamp inte hamnar i historisk radioskugga.

För oss som inte firade nationaldagen mer än att skicka lyckönskningar till de som gjorde det kan tiden kring den 6 februari vara en tid för reflektion och eftertanke kring hur vi behandlar minoriteter. Samerna är den enda grupp med urbefolkningsstatus i Sverige, men vi har fyra andra erkända nationella minoriteter; sverigefinnar, tornedalingar, judar och romer vars respektive språk, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch i en påföljande konvention blev erkända som minoritetsspråk i Sverige. Romerna, vars motsvarigheter i resten av EU knappt tolereras att tigga på våra gator av majoritetsbefolkningen i Sverige. Alltifrån nedlåtande kommentarer, misshandel av tiggare och förslag på riksdagsnivå om tiggeriförbud visar med all önskvärd tydlighet att vi inte lärt oss mycket av samernas historia och om att förfölja och förtrycka minoriteter.

De EU-migranter av romskt ursprung som genom den fria rörligheten nått de svenska frostbitna trottoarerna behandlas i bästa fall som ett nödvändigt ont. En konsekvens av det ekonomiska system som endast gynnar ett fåtal. I värsta fall får de utstå kränkningar kopplade till sin etnicitet och grupptillhörighet. De rasistiska fördomarna kring romernas liv och leverne fullkomligen flödar bland vissa, ända upp i riksdagen. Det är som att vi inte är redo att acceptera fler än ett fåtal minoriteter åt gången utan att terrorisera andra samtidigt.

De romska tiggarna utstår en dubbelbestraffning i dagens samhälle. Inte nog med att de är tiggare och fattiga, de är även romer. Två grupper som historiskt sett behandlats som ohyra för majoriteten att bekräfta sin status som hederlig och god genom. Både fattiga och romer har varit och är i dag utsatta för fruktansvärda fördomar med högst materiella konsekvenser. Moraliskt rättslösa grupper i mångas medvetanden, och i de tiggande EU-migranterna förenas ofta de två i en och samma människa.

Själva idén om majoriteter och minoriteter i världen är en bristfällig konstruktion i sig. Synar vi tillräckligt noga kan vi nog bryta ned de flesta majoriteter till minoriteter också. De historiska skiljelinjer vi gjort handlar ofta om utseende, religion och geografiskt område snarare än att en minoritet i all väsentlighet är annorlunda från den påstådda majoriteten. I alla fall, grattis Sápmi i efterskott på den 24:e nationaldagen. Må den samiska kulturen i framtiden beredas den plats som historien stulit ifrån den, och må historien döma oss som vi förtjänar i vår oförmåga att respektera minoriteter i samhället.

Annons

© 2017 Landets Fria