Dystopi med törst i fokus | Landets Fria

Recension


Scenkonst
Ur vattnets minne – Veden muistista
Av: Kajana Stadsteater och Riksteatern
Var: Folkteatern i Göteborg 25/1

  • Tonåriga Noira (Talvikki Eerola) ska tränas att bli temästare som sin pappa (Mika Silvennoinen), men vill också förstå vad det är som gör att vatten har blivit en sådan bristvara.
  • Karaktärerna undersöker vid ett tillfälle halvtrasiga kasettbandspelare och kommenterar framtidens dåtid: ”Saker gjordes inte för att hålla förr.”
Landets Fria

Dystopi med törst i fokus

Kristin Ödlund har sett Riksteaterns föreställning Ur vattnets minne – Veden muistista och låtit sig flyta in i en ångestladdad men vacker dystopi, som inte har något av sagans förmildrande skimmer.

På Folkteaterns scen i Göteborg har klockan vridits fram och vi befinner oss i en obestämd framtid. Där har det som i det västerländska nuet är så självklart – rent vatten – blivit en bristvara och källa till konflikt.

Scenrummet är ett dovt, men ändå detaljrikt, kollage av objekt som för tankarna till olika tider och kulturer. Den japanska tepaviljongen har ett självklart fokus, som en inramande kuliss finns den elektronikåtervinning som kallas plastgraven och längst fram finns en åtrådd vattenbrunn. Karaktärerna undersöker vid ett tillfälle halvtrasiga kasettbandspelare och kommenterar framtidens dåtid:

”Saker gjordes inte för att hålla förr.”

För att vara en turnerande föreställning är såväl scenografi som rekvisita ambitiös med många stora element och finurliga detaljer.

Tonåriga Noria och hennes föräldrar bor i norra Finland och hela deras vardag är att förhålla sig till vatten och de begränsade resurserna. Pappan i familjen är temästare vilket är ett prestigefullt, mytomspunnet och traditionsbundet yrke som funnits i familjen generation efter generation. Det är nu Norias tur att gå i hans fotspår, samtidigt som hon vill bidra till att lösa gåtan kring det som begränsat vattentillgångarna så extremt.

Historien mynnar ut i en kamp för vattnet, inramat av en strid mot korruption och begränsad rörlighet. Det blir en hjältevandring med mystik och kamp, men utan några övernaturliga inslag trots den sagolika inbäddningen. Föreställningen är helt enkelt ett titthåll in i en alternativ framtid där människan och tekniken skapat den törst som nu en hel värld verkar ha drabbats av.

Ur vattnets minne har sin bakgrund i romanen Teemestarin kirja (Memory of water) av Emmi Itärantas från 2012. Programbladet jag läser före och efter de två akterna denna kalla onsdagskväll i januari berättar att författarens inspiration kommer från klimatkatastrofer och japansk tekultur – vad händer med en tetradition om vattnet tar slut? Vad händer i framtiden med vårt självklara vatten? Och vad gör det med oss som kanske måste vänja oss av vid denna så självklara lyx?

Tematiken väcker genom sagans fria och tillåtande form frågeställningar om klimatförändringar och vilka mellanmänskliga konflikter det kan leda till, även på en plats där vi nu tror att vi är säkra.

Ur vattnets minne är en kort tvåaktare på strax under två timmar inklusive paus. Det är en koncentrerad historia som fokuserar på ett och samma spår – vattnet – rakt igenom. Som åskådare inbjuds jag till en avslappning mitt i allt mörker och den uppenbara dystopi som pågår på scengolvet. Såväl texten som skådespeleriet är precist och intensivt och plockar effektivt in mig i sagan. För visst är det en saga på många sätt med sitt kristallklara fokus och sin givna hjältinna, men samtidigt är det mörkt rakt igenom och saknar den förmildrande omständighet som en saga ofta har, så som romantik, gulliga djur eller komik.

Trots produktionens anspråk på att bringa hopp är det en såpass marginell del av föreställningen att det inte är den jag tar med mig. Jag tar istället fasta på den fängslande estetiken i flera nivåer.

Ur vattnets minne är nämligen snäll mot sin publik med sina klara intentioner kring vilken stämning som avses; dunkel belysning, stråkar för att skapa spänning, sång av nordisk tradition och naturljud. Sagans förmildrande omständighet är ingenting som saknas, tvärtom är det nära på en befrielse att få gå in i det dystra och istället för lösningens natur få uppleva en känsla av kamp som är outtröttlig trots motgångar.

Föreställningen ges på finska med svensk textning, vilket bidrar till den koncentrerade upplevelsen.

Jag, som inte förstår någon finska, har ingen som helst möjlighet att sväva iväg i mina tankar, särskilt inte som just orden är så centrala för berättelsen. Att nyanser går förlorade till följd av språket är en självklarhet, men för min konstnärliga upplevelse spelar det inte någon större roll eftersom ensemblen är så skicklig på att förmedla den desperation, kamp, spänning och törst som är central med hjälp av sina kroppar och uttryck.

Inte minst märks törsten genom hur de vattenkannor som finns att tillgå i pausen töms i rask takt. Många är vi som frestats av det porlande vattnet från brunnen och lekt med orostanken kring hur vi skulle må om färskt vatten inte var en självklarhet, så som det är för så många. Inte bara i framtiden, utan i allra högsta grad i dag. För oss är det en ångestladdad dystopi, men för någon annan är det en redan uppfylld verklighet.

Fakta: 

Ur vattnets minne turnerar med Riksteatern och spelas i Haparanda 3/2, Luleå 4/2, Borlänge 7/2 och Haninge 9/2.

Annons

Rekommenderade artiklar

När ställer sci-fi om?

Recension

Blade runner 2049 är bra men det blir tjatigt med alla framtidsdystopier, skriver tidningens recensent.

Kul kritik av kapitalism

Recension

Ursäkta, skulle ni kunna svälta lite tystare är en briljant föreställning av Liv Strömquist och Sara Granér.

© 2017 Landets Fria