Konst om havets största kroppar | Landets Fria
  • Signe Johannessen menar att valjakten kan ses som ”en bild för människors rätt fåfänga försök att kontrollera både tid och rum: vi vill bemästra det stora urtidsdjuret som alltid rört sig i de enorma haven”. På bilden simmar hon med en valkota i filmen Hic sunt dracones.
  • Signe Johannessens projekt handlar om hav, maktordningar och människans oupphörliga behov av att göra våld på naturen.
  • ”Den här jätteproduktionen har slukat mig hel”, säger Signe Johannessen om arbetet, som pågått under flera år och tagit henne till både Indien och Nordnorge.
  • Fem valbenskotor bärs till den forntida labyrinten i norska Gamvik.
  • I den forntida labyrinten i norska Gamvik genomför Signe Johannessen ett utforskande av benbitarnas positioner bland stenformationerna.
Landets Fria

Konst om havets största kroppar

I det enorma projektet Besten & cyklonens öga kopplar konstnären Signe Johannessen ihop sin upplevelse av en tropisk cyklon med sin släkts historia av valjakt – och undersöker vad havets bestar berättar om oss själva och vår syn på kroppen, det okända och naturen.

Själva utställningen Besten & cyklonens öga består av fem filmer, två jättelika skulpturer och flera andra föremål – som valkotor. Dessutom skildras projektet i två böcker. En är redan publicerad och den andra släpps nästa sommar.

Men hela arbetet har pågått i flera år och resulterat i mycket mer än verken och böckerna. Signe Johannessen har gjort flera resor till Nordnorge, bland annat till sin släkts hemtrakter runt Mehamn i Finmark, och hållit workshops med valfångare och fiskare om deras relation till fett och kropp. Hon har också samarbetat med forskare inom marinbiologi, osteologi och paleontologi, rotat i historiska arkiv och fördjupat sig i litteratur kring hav, monster och det okända.

Projektets titel Besten & cyklonens öga innehåller en ledtråd till var idén ursprungligen kom ifrån. År 1999 hamnade Signe Johannessen nämligen i en cyklon som var den värsta som någonsin drabbat området Orissa i Indien. 15 000 invånare omkom. Det blev en skakande upplevelse som påverkat henne på djupet.

– När cyklonen slår till hör jag ett brölande lågfrekvent ljud. Jag ser för mig ett monster och jag tror att det är därifrån intresset för jättekroppar från havet kommer, säger Signe Johannessen.

Efter cyklonen har hon rest tillbaka till Bengaliska viken flera gånger, bland annat för att simma med valkotor och för att undersöka valarnas migrationsrutter.

– Forskarteamet lärde mig att fridyka för att bli en marin kropp helt och hållet.

Forskarna från Indien har också varit i Nordnorge som en del av konstprojektet.

Delar av projektet har tidigare visats på bland annat Galleri Syster i Luleå och Verkstad konsthall i Norrköping. På varje plats har Signe Johannessen gjort lokala kopplingar till marina kroppar.

I Norrköping fick hon veta att stadsmuseet hade ett berömt sälskelett som hittades när museet skulle byggas. Hon fick tillstånd att undersöka skelettet tillsammans med en osteolog, en expert på skelett, och det visade sig att benknotorna var placerade helt fel. En benbit från svansen skulle exempelvis egentligen ligga i nacken.

– En av filmerna i utställningen är från en performance där vi lägger benen tillrätta.

Anekdoten belyser en fråga som genomlyser hela projektet, nämligen vad som är sanning och vad som är fantasi. Ett annat exempel som är med i boken är de förklaringar som forna tiders vetenskapsmän gav på hur sjöodjur som Loch Ness monster hade hamnat i insjöar.

– Vi har glömt att grunden för vetenskapen är att allt kan omprövas, att sanningen inte är statisk. Det är inte säkert att det som är vetenskap nu kommer att vara sant om 100 år.

Dessa monster dyker särskilt upp i tider av splittring och svårigheter, säger Signe Johannessen, och berättar om ett sjöodjur i sjön Mjøsa i Lillehammer som beskrevs just när katolicismen höll på att falla i Norge till förmån för den lutherska tron. Den katolska kyrkan uppmanade folket att döda besten tillsammans.

– När det finns en utmaning i samhället dyker ”monstren” upp. Vi skapar yttre fiender som förhåller sig väldigt lite till sanningen.

Hon säger att dagens rasism mot flyktingar är ett bra exempel på sådana fiendebilder.

– Det är fascinerande och skrämmande att applicera de historiska exempel som framkommit i projektet på vad som händer just nu i världen där det mobiliseras hat mot gemensamma, konstruerade fiendebilder. I dag handlar fiendebilden om människor i livsavgörande nöd, som andra människor som är trygga från akuta faror är rädda för. För mig handlar projektet mycket om att spegla dessa projicerade fiender mot de faktiska kroppar som finns och hur de har blivit behandlade och behandlas än i dag.

Frågan om valjakt är fortfarande högst aktuell. Nyligen vägrade exempelvis både Norge, Japan och Island att skriva under ett avtal om att skapa en fredad plats för valar på internationellt vatten.

Valjakten är också central i Signe Johannessens egna släkthistoria, som hon lärt sig mer om under projektet. När hon besökte ett seniorkafé i Mehamn berättade några av personerna där om en äldre släkting till henne, Tulla.

– Hon var barnmorska på 1930-talet och förlöste andras barn men tvingades lämna ifrån sig sina egna. Folk var rädda för henne, kanske för att hon stod för annat än man traditionellt förväntar sig av en kvinna.

Det sades också att Tulla hade fyllt sitt hus och sin trädgård med valben. Signe Johannessen undrade ifall det var en skröna men lyckades hitta huset och få tillstånd att gräva efter valben i gräsmattan i husets trädgård. Då hittade hon sju valkotor, som hon tvättade och har använt sig av i projektet på olika sätt.

Bland annat är de med i en film som också innehåller arkivmaterial från Valfångstmuseet i Sandefjord som aldrig tidigare visats offentligt. Det är dokumentation från valjakt i Nordnorge och visar ritualer som valjägarna genomförde ombord innan de dödade en val.

Projektet handlar om människans övergrepp på naturen, men även om synen på människans och särskilt kvinnans kropp.

– Hatet mot det okontrollerbara ligger latent i projektet. Jag som har varit gravid själv känner igen mig – plötsligt blir kroppen något okontrollerbart under en period och det okontollerbara ses inte på med blida ögon i vårt samhälle i dag. Det ligger mycket kvinnohat i det här beteendet där den rationella mannen systematiskt dödar, fångar och styckar.

Fakta: 

Besten & cyklonens öga

Utställningen visas på Motala konsthall till den 28 januari och därefter bland annat på Supermarket art fair (Verkstad konsthall) i Stockholm och Kystmuseet i Gamvik, Norge.

Projektet har genomförts i ett nära samarbete med curator Caroline Malmström, som också är medförfattare till boken.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Landets Fria