Gruvkonflikten ges ett mänskligt ansikte | Landets Fria

Recension


Teater
Dagbrott
Av: Riksteatern/Giron Sámi Teáhter
Manus: Anders Duus
Regi: Sara Giese
Korsbackaskolan, Kävlinge, 1 oktober

  • ”Oseriös gruvdrift gör oreparerbar skada på naturen i vårt eget land varje dag, och sätter livskvalitet i glesbebyggda områden på spel”, säger manusförfattaren Anders Duus.
  • David Lennemann (till höger) spelar bland annat gruventreprenör i vardande och åldrande aktivist.
Landets Fria

Gruvkonflikten ges ett mänskligt ansikte

Dagbrott är en kul, informativ och kreativ uppgörelse med de senaste decenniernas svensk gruvpolitik.

Gruvdrift är en aktuell fråga i stora delar av landet. Enligt myndigheten SGU:s webbplats finns just nu undersökningstillstånd på Öland och Gotland, i Småland, Västra Götaland, Östergötland, Svealand och inte minst i stora delar av Norrland. Konflikten är på många håll långt ifrån avgjord.

Men alla är förmodligen inte särskilt insatta i gruvfrågan och den här föreställningen ger en utmärkt introduktion till olika fakta, argument och perspektiv. Vi möter bland annat dottern som flyttade till Stockholm sex timmar efter studenten och nu hoppas att gruvan ger jobb så att hon kan flytta hem igen, det nonchalanta styrelseproffset med en tumör i struphuvudet och Stockholmsaktivisten med pk-fernissa som tycker att han vet bättre än den lokala yngre kvinnan i tältlägret. Det märks att ensemblen har försökt att problematisera alla karaktärer, att undvika det svartvita och att lyfta fram drivkrafter som kan leda till ställningstaganden på olika sidor om konflikten. Med små medel skapas mångsidiga porträtt, och varje sidas argument får vara med – även om manusförfattaren är öppen med att han vill ta ställning mot gruvdrift.

Föreställningen är ett myller av olika röster. Vi flyttar oss mellan paret vid köksbordet, främlingen i svampskogen som blottar sprickorna i faderns och dotterns relation, kärleken och konflikterna i aktivistlägret samt det nya gruvföretagets brainstorming för att hitta ett namn. Här finns både humor och allvar, politik och familjegräl. Det ger dynamik och tempo men också en lite ytlig känsla – vi kommer inte karaktärerna särskilt nära.

De som fördjupas mest är det renskötande paret som väcker tidlösa frågor kring aktivism och ansvar. Är det viktigast att sköta sitt och ta hand om sin familj här och nu, eller att kämpa för det som en tror på och vill rädda för framtida generationer? Deras samtal blir en känslomässig tyngdpunkt i föreställningen. Många kan säkert känna igen denna svåra avvägning som inte ges några enkla svar.

När vi möter paret har de just börjat att gå hos en välmenande men minst sagt klumpig parterapeut. Han visar tydligt hur utbredd okunskapen om samernas situation är och vilka konsekvenser det medför, där samer hela tiden måste undervisa och bemöta fördomar. Det blir en snygg gestaltning av hur Sveriges koloniala historia, som beskrivs kort i pjäsen, fortsätter att påverka dagens urinvånare. Jag uppskattar verkligen att samiska perspektiv, det samiska språket och jojken ges en självklar plats i en föreställning som ska visas i hela landet.

Dessutom finns ett meta-lager där skådespelarna talar direkt till publiken om gestaltningen, om vem som ska spela vad och hur, och där de presenterar fakta om Sveriges gruvpolitik och diverse gruvkatastrofer. Det handlar om kända kamper som Gallók/Kallak – där gruvmotståndare vunnit en delstrid men där projektering i området forsätter – och Ojnareskogen på Gotland, som regeringen i våras beslöt att göra till ett skyddat Natura 2000-område. Men vi får inga föreläsningar, utan siffror och citat ramas in av allt från sångfragment till en gestaltning av gruvkatastrofer där uthällt kaffe får symbolisera förgiftat dricksvatten. Det blir rappt och roligt.

Johanna Mårtenssons scenografi förtjänar en särskild eloge. Fonden utgörs av en stor rulle vitt papper, som rullas ner och klipps av vid vissa scenbyten. Skådespelarna tecknar komiskt enkla skisser med ritkol av köksmöbler eller skogsmiljöer. Extra roligt blir det under svampturen där dottern hittar ”kantarellerna” i fonden och helt enkelt klipper ut bilden från pappret och lägger den i sin svampkorg. I ett annat minnesvärt ögonblick målar hon läpparna med röd whiteboardpenna, vilket möjligen kan tolkas som en kommentar kring gruvdriftens förgiftning av sina omgivningar.

För även om ensemblen skulle försöka att måla en allsidig bild av gruvpolitikens för- och nackdelar är det ganska uppenbart att gruvdrift är förenad med stora ekonomiska, sociala och inte minst ekologiska risker. Det finns många exempel på bolag som skapat betydligt färre jobb än utlovat och som gått i konkurs efter några år. Efter sig har de lämnat några futtiga miljoner kronor för sanering. Resterande hundratals miljoner får skattebetalarna stå för. Samtidigt har ofta rennäringen, ekoturismen och/eller ekosystemen i området slagits i spillror.

Dagbrott är en kreativ, välgjord och intressant gestaltning av en angelägen fråga. För den som är insatt i svensk gruvpolitik blir det kanske inte så mycket nytt, men det är en pjäs som förtjänar en stor publik i hela landet.

Fakta: 

Föreställningen spelas bland annat i Karlstad, Arvika, Trosa, Uppsala, Bjuråker, Sundsvall, Östersund, Gällivare och Vilhelmina. Se alla datum på www.riksteatern.se/dagbrott

Sveriges gruvpolitik

Tidigare fick den svenska staten 50 procent av vinsterna från gruvor i landet.

2005 sänktes mineralersättningen till 0,2 promille. Markägaren får 1,5 promille. 

Blaiken, Sorsele

200 nya jobb utlovades. 2007 gick det första gruvbolaget i området i konkurs efter nio månader. Nästa bolag som tog över fick inte igång någon verksamhet innan även det gick i konkurs 2012. I dag arbetar ett handfull anställda med att försöka att hindra en miljökatastrof där hundratals ton zink läcker rakt ut i sjön Storjuktan. De pengar som bolagen satte undan för sanering är redan slut. Minst 230 miljoner kronor ytterligare tros behövas.

Pajala

300 personer får jobb i gruvan och många Pajalabor köper aktier. Bolaget visar sig ha 2 miljarder kronor i underskott och samtliga anställda sägs upp. Grundvattennivån har sänkts med 17 meter. Företaget misstänks för bland annat mutbrott och miljöbrott. 2016 läggs samtliga miljöåtal ner.

Talvivaare, Finland

2012 skedde en av de värsta miljökatastroferna i norra Europa då en damm brast vid nickelgruvan. Hundratusentals kubikmeter vatten, förorenat av bland annat kadmium och uran, rann ut och dödade skog och fisk och förgiftade grundvattnet. I år återupptogs verksamheten vid gruvan.

Källor: Dagbrott, ETC, SVT, SGU

Annons

Rekommenderade artiklar

Dystopi med törst i fokus

Recension

Riksteaterns Ur vattnets minne – Veden muistista är en ångestladdad men vacker dystopi om vatten som bristvara.

© 2017 Landets Fria