Jonstad: Därför behöver vi återvända till täppan | Landets Fria

Recension


Litteratur
Jordad: Enklare liv i kollapsens skugga
Av: David Jonstad
Förlag: Ordfront

Landets Fria

Jonstad: Därför behöver vi återvända till täppan

Uppföljningen till omställningsklassikern Kollaps handlar om konsekvenserna av att ifrågasätta den moderna civilisationen. David Jonstad ger en bra överblick över en svår fråga, enligt Landets Frias recensent.

Jordad

Bland det första som slår mig när jag läser David Jonstads Jordad Enklare liv i kollapsens skugga är att detta är en uppföljare. Inte i betydelsen en tvåa, som i de amerikanska actionfilmernas värld, utan snarare att alla vi som läste hans förra bok Kollaps Livet vid civilisationens slut får fortsätta att följa med på den jonstadska resan. Det är en resa i Davids eget liv, i hans tankars värld, det är stigen han gått sedan sist vi såg honom. Det sägs att alla författare alltid skriver en eller annan form av självbiografi, Jonstad gör det bara mer öppet. Det är en skön omväxling mot alla de författare som liksom inte låtsas om sig själva i sina texter. De försöker skriva ut sig själva ur storyn och samtidigt lura oss att tro att texten är till 100 procent objektiv. Jonstad är väl underbyggd i sina resonemang, men samtidigt personlig. Det är ovanligt.

Betraktade som ett kontinuum bildar de två böckerna Kollaps och Jordad som sagt en sorts resa. Den förra boken är resultatet av den miljömedvetne och oroade storstadsbons och journalistens mångåriga grävande i och rannsakande av den moderna civlisationen – och hur pusselbiten som är det egna jaget både passar och inte passar in i denna större bild. Jordad är en beskrivning av de konsekvenser detta ifrågasättande får.

För mig var staden den givna platsen att vara på. Jag insåg inte då att jag befann mig i en bubbla.

[…]

I mitten av 00-talet sprang jag som journalist rakt in i klimatkrisen. Det var en överväldigande upplevelse. Jag började för första gången i mitt liv nysta i de stora ekologiska sambanden och började ana att biosfärens hälsa var en förutsättning för allt annat som jag var engagerad i. Jag förstod också att det vid sidan av de politiska striderna i samhället pågick en annan strid där motståndaren på många sätt var vi själva.

Jordad är en behändig och lagom lång liten bok. Framför allt är det en historiebok. Något så ovanligt som en alternativ – vilket i det här fallet inte betyder flummig och/eller osaklig – berättelse om moderniteten; en som inte ser denna som vare sig ödesbestämd eller ensidigt av godo: vår civilisation präglas av kris. Alltifrån den stund samlar-jägarna på grund av klimatförändringar tvingades slå in på bofasthetens och jordbrukandets tunga väg, till dagens jakt på mening, livsinnehåll, ja på lycka, så har vi drivits på av en känsla av brist.

Visst är varje avsnitt ganska kortfattat och inte så särskilt djuplodande, men det gör å andra sidan boken lättillgänglig för den ganska stora grupp som annars inte så särskilt gärna skulle ge sig på den här sortens litteratur. Vingarnas flykt över de väldiga vidderna är snabb, men om den inte vore det skulle man heller inte få ett så bra helhetsperspektiv.

Kapitlen har titlar som: Jägare och barbarer, Byarnas tid, Monstermaskinen, Kollaps pågår

Även för den klimatångestdrivne peak everything-fantasten som ägnat år åt att sätta sig in i de tre E:nas problem – ekologin, energin och ekonomin – har Jordad sina förtjänster. Allt är förvisso inte idel nyheter av aha!-karaktär, och ibland kunde man kanske önska att Sveriges ledande journalist inom omställningsfrågan kunde ta oss lite djupare, men då skulle detta å andra sidan som sagt gå ut över helheten – kontexten. För det är detta Jonstad lyckas med: att lägga pusslet på ett begripligt sätt och visa på sambanden mellan alla dessa oftast enskilt betraktade delar. Där utöver gör han det utan att klappa läsaren på huvudet.

Om jag skulle tvingas säga att någonting saknades så blev det nog en mer djupgående politisk analys. Visserligen tycker jag mig ana den rurale anarkistens ideal lysa igenom texten lite här och var, men det är en gissning. Men det är hur som helst mycket göra och mindre snacka som möter oss i boken. Argumenteringen vill främja självhushåll, gemensamt ägande, allmänningarnas återupprättande och så vidare. Inga handfasta knep och knåp – detta är en debattbok och inte en bruksanvisning i morotsodleri – men väl om varför vi behöver återvända till täppan, varför David själv valt det. Filosofin går på teoridjupet för att sedan mynna ut i pragmatism, den är framavlad i en korsning där minst tio olika vägar möts. En frisk hund.

Men hunden morrar inte så mycket i Maktens riktning. För vad händer med staten, med militären, med storföretagens på jord och skog så rika ledare när skiten träffar takfläkten, när kollapsen inte längre går att dölja? Vad händer med Makten? Så småningom kommer den antagligen att krackelera, men vad händer med oss som tvingas genomleva detta sammanbrott? Hur bemästrar vi Maktens – läs gärna patriarkatets – allt mer desperata kattrakande när det system som den vuxit fram ur börjar falla samman?

Å andra sidan kanske även denna ”brist” är en av bokens styrkor. Vi presenteras nutidens innehållsförteckning men tvingas själva komma med ett recept på framtid. Sannolikt skulle ett direkt partitagande för en eller annan ideologi också stöta bort mången läsare. Och – återigen – kanske skulle boken förlora i överblickbarhet.

Jonstad har skrivit en bra bok om ett svårt ämne. Det finns i dag ett ganska stort antal kollapsböcker, men inte så många vad gör vi sedan-dito – i alla fall inte så många jordade sådana. Betyget kan inte bli annat än med beröm godkänt.

Rekommenderade artiklar

Ny bok om oljetoppen ett måste

Recension

Kjell Aleklett var med och myntade begreppet Peak Oil. Hans nya bok är ett måste för alla med minsta intresse av frågan.

© 2018 Landets Fria