Museet ska bli mindre vitt | Landets Fria
  • Konstnärerna i The white house har gjort verk som diskuterar majoritetssamhället och undanträngda berättelser. De belyser maktstrukturer och socialpolitiska frågor som migration, tillhörighet och kamp.
  • I Conny Karlsson Lundgrens videoverk Hope it will not terrify möts en sfi-lärare och en asylsökande kring ett brev som RFSL Umeå fick år 1973 om att resa och att leva dolt.
Landets Fria

Museet ska bli mindre vitt

Många grupper är osynliggjorda i museernas samlingar, exempelvis personer som har adopterats, migrerat eller har en hbtq-identitet. Konstprojektet The white house vill bredda synen på vad som ingår i Västerbottens kulturarv och ge plats för fler berättelser.

De svenska museerna speglar inte dagens samhälle, konstaterade statliga Riksutställningar i en rapport år 2014.

– Varför är fortfarande representationen av vita människor med blå ögon så stark på museerna i dag? Mannen är lite större och jägare, kvinnan lite mindre och har en vårdande roll och det är alltid heteropar, säger Camilla Påhlsson, initiativtagare till och projektledare för The white house.

Hon berättar att forskning som gjorts på Sveriges kulturhistoriska bildarkiv av Fredrik Svanberg, forskningsledare vid Historiska museet, visar att icke-vita personer i snitt bara utgör maximalt någon procent av personerna på bilderna.

– Det är väldigt tydligt att museerna cementerar bilden av hur en svensk ska se ut. Vi formar vår gemensamma historia utifrån hur vi vill ha den och skapar sanningar och osanningar, ”så här har det alltid varit”. Hur svensk historia används handlar om vad vi är stolta över att visa upp, vad vi inte vill visa och i förlängningen om rasbiologi.

Huvudman för The white house är Konstfrämjandet i Västerbotten. Tillsammans med Västerbottens museum har de bjudit in fem konstnärer att jobba med teman kring kulturarv, representation och vithetsnormer. Mer specifikt har de fått i uppdrag att hitta de berättelser och perspektiv som i dag saknas i museets samlingar.

– Ett mål är att skapa nytt material som bättre stämmer med hur Västerbotten ser ut i dag, ett annat är att de som inte har en plats i kulturarvet ska bli sedda och se sig själva. Det handlar särskilt om att förstå och reflektera kring svenskhet och hur vi skapar gemenskap. Det är verkligen en utställning som tar sin utgångspunkt i den tid vi lever i här och nu, säger Camilla Påhlsson.

Idén till The white house kom efter SD:s valframgångar år 2014. Camilla Påhlsson upplevde att tonen i debatten hårdnade, när SVT kunde ställa en fråga som ”hur mycket invandring tål Sverige?” och riksdagens andre vice talman Björn Söder kunde säga att samer inte var svenskar.

Camilla Påhlsson har egna erfarenheter av att osynliggöras i historieskrivningen. Hon beskriver sig som lesbisk och andra generationens invandrare, med en mamma som kom till Sverige från Polen under 1960-talet.

– Varför finns inte jag och min mamma med i kulturarvet, varför ska inte vi visas upp? Det är givetvis en retorisk fråga men vi måste bli bättre på att representera olika människor.

Projektet består av fem delar: en utställning som har vernissage på Västerbottens museum den 6 mars, ett publikt och ett pedagogiskt program med bland annat en samtalsserie, en tidningsbilaga om svenskhet som skickades ut till 100 000 hushåll i länet den 1 mars samt en berättarföreställning som turnerade under vintern. Det blir dessutom visningar av utställningen på engelska, tigrinja och arabiska, de tre största språken i Umeå efter svenska.

Fakta: 

Konstnärerna som medverkar

Meira Ahmemulic, Göteborg, har läst dokument och intervjuat museianställda om de kriterier som ligger bakom urvalet i museernas arkiv. Hon resonerar kring glappet mellan museets uttalade mål om inkludering och hur samlingarna ser ut och beskrivs i praktiken.

Cecilia Germain, Umeå, har tagit föremål från museets samlingar och laddat dem med nya berättelser från andra platser i världen i ett problematiserande av vad som egentligen kan kallas västerbottniskt. I en stor installation får besökarna följa vattenvägar som också kan kopplas till migration, globalisering och slaveri.

Sofia Hultin, Stockholm, spårar osynliggjorda lesbiska berättelser från tidiga 1900-talet och i dag.

Conny Karlsson Lundgren, Stockholm, har gjort två verk baserade på personliga brev från RFSL Umeås arkiv från 1970-talet. I det ena möter en pensionerad sfi-lärare en anonym asylsökande hbtq-person från ett land i nordöstra Afrika. Det andra utgörs av broderier med fragment ur breven.

Caroline Seung-Hwa Ljuus, Umeå, har utgått ifrån berättelser om adoption för att undersöka hur vi fostras in i en vithetsnorm. Hennes verk bygger på intervjuer med 28 personer som liksom hon själv är födda i Sydkorea.

Källor: Camilla Påhlsson, pressmaterial

Tidningsbilagan

11 skribenter medverkar, exempelvis forskaren Mohammad Fazlhashemi om islamofobi, transaktivisten och författaren Nikita Rissanen om sin könskorrigering, Fanna Ndow Norrby, redaktören för Instragramkontot och boken Svart kvinna, om vardagsrasismen som svarta kvinnor möter, samt forskaren Tobias Hübinette om hur rasistiska föreställningar cementeras i bilder. Kan läsas på www.vasterbotten.konstframjandet.se.

Berättarföreställningen

Mellanrummen gjordes av konstnärerna Cecilia Germain, Sofia Hultin och en dramacoach och spelades på arbetsplatser i länet. Den handlade bland annat om att varken vara innanför eller utanför normen, frågor som sedan diskuterades av arbetstagarna som såg föreställningen.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2016 Landets Fria