Magin blir mörker i hbtq-fantasy | Landets Fria

Recension


Film
Pojkarna
Regi och manus: Alexandra-Therese Keining
Sverige, 2015

  • Pojkarna hade världspremiär under sin internationella titel Girls lost vid filmfestivalen i Toronto i september 2015. Sedan dess har den bland annat visats på filmfestivalerna i Rom och Chicago.
  • I början njuter de tre huvudkaraktärerna av sin frihet som pojkar, men det blir snabbt komplicerat och vänskapen sätts på prov.
  • Boken präglas mer av magi, hopp och glädje än filmen, som snabbt blir mörk och stundtals brutal.
  • Emrik Öhlander och Mandus Berg gör fina tolkningar av sina komplexa rollfigurer Kim respektive Tony.
  • Filmen är full av kontraster. Femininitet/maskulinitet, ljus/mörker, eld/vatten, liv/död.
Landets Fria

Magin blir mörker i hbtq-fantasy

Pojkarna är en välgjord och berörande film men har förlorat bokens magi och hopp.

Vad skulle du göra om du kunde förvandla dig till pojke? När de tre 14-åringarna Kim, Momo och Bella upptäcker att det mystiska fröet de sått i växthuset blivit en blomma med magisk nektar reagerar de på olika sätt. Efter att den första chocken över möjligheten att byta kön har lagt sig får framför allt Momo och Kim större självförtroende att sätta stopp för de sexuella trakasserier som killarna i klassen utsätter dem för. Men glädjen är störst för Kim, som för första gången känner sig hemma i sin kropp och äntligen kan komma nära skolkamraten Tony. Tillsammans gör de inbrott och röker marijuana men pratar också med Tonys älskade undulat Olga.

Filmen är baserad på den Augustprisbelönade ungdomsromanen av Jessica Schiefauer med samma namn och manuset renodlar bokens tematik. Det handlar om vänskapen som sätts på hårda prov när Kim tvingas att välja mellan barndomsvännerna och Tony. Kompisen Bellas roll tonas ner till förmån för den komplicerade relationen mellan Kim och Momo, vilket fungerar bra. Tony ges stor plats och vi får se hans mjukare sidor tydligare än i boken, vilket också fungerar bra.

Pojkarna är en film som jobbar med kontraster och upprepningar på ett mycket medvetet sätt. Dagtid finns en ljus värld, med ömsint vänskap och ett växthus fyllt av växtkraft och skratt. Nattetid är det mörkare, hårdare och mer våldsamt. De på gränsen till uttjatade symbolerna fullmånen och spegeln återkommer, men särskilt speglarna är befogade här, inte minst första gången Kim, Momo och Bella genomgår förvandlingen in i sina pojkkroppar. En drömd eller ihågkommen undervattensscen med Momo och Kim, fylld av ljus och närhet, speglas otroligt snyggt i en motsvarande nattscen med Tony och Kim, mörkare men präglad av desto tydligare beröring.

Över huvud taget är hantverket riktigt proffsigt. De ansvariga för foto, klippning, effekter och musik är alla värda en eloge. För att vara en fantasyfilm är det oväntat verklighetsnära och trovärdigt. Särskilt tonårstidens baksidor fångas i all sin brutalitet – småbrottslighet, övergrepp och en vuxenvärld som varken ser eller förstår. Igenkänningsfaktorn är hög, oavsett om det gäller ångestfyllda idrottslektioner eller tonårsfestens folkölsindränkta misär. Jag kastas bryskt tillbaka till en tid som jag inte alls vill återuppleva.

I stort sett gör amatörskådespelarna fina prestationer, framför allt i de mångbottnade rollerna som Kim och Tony. Den ojämnhet som trots allt finns i insatserna hanteras snyggt med relativt långa och många sekvenser utan dialog. Filmen utnyttjar verkligen mediets fördelar.

Men flera nyckelscener har ändrats från boken av skäl som jag inte förstår. En viktig förklaring finns säkert i regissören och manusförfattaren Alexandra-Therese Keinings kommentar i en pressrelease att hon inte ville ge en romantiserad bild av transpersoners verklighet ”för det är en ångestfylld kamp som inte sällan landar i total desperation”. Vilket hon givetvis har helt rätt i. Den höga självmordsfrekvensen bland transpersoner, exempelvis i Sverige, talar sitt tydliga språk. Ändå saknar jag det magiska, det lekfulla och inte minst hoppet som fanns i boken. Kvar är ett stort mörker.

Pojkarna är suggestiv och välgjord och jag blir starkt berörd. Men jag vet inte om vi behöver fler nattsvarta skildringar av hbtq-personers erfarenheter. Vi behöver också något annat, något mer komplext som förenar desperationen med hopp. Det fick vi i boken. Det får vi inte riktigt i filmen.

swisha en tia:  123 427 91 05

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2016 Landets Fria