Selma och Louise blir inte julskinkor | Landets Fria

Debatt


Martin Smedjeback, Tomma burar
  • Selma och Louise hämtades från en grisgård i augusti och får nu leva hela sina liv i frihet.
Landets Fria

Selma och Louise blir inte julskinkor

Ett slut på dödande av djur behöver inte betyda döden för julbordet. Det skriver Martin Smedjeback, aktionsgruppen Tomma burar, som i augusti var med och hämtade två grisar på en grisgård.

I dessa tider är julbestyren i full gång: pepparkakshus bakas, julklappar inhandlas och julmat planeras och lagas. Det är (ofta) en härlig tid med mys och familjegemenskap men för oss veganer finns smolk i julbägaren. Jag tänker givetvis på alla djur som får sätta livet till under december.

I augusti gick vi i djurrättsgruppen Tomma burar in på en vanlig grisgård i Mellansverige. Där träffade vi några av de grisar som i dagarna serveras på julbord runt om i landet. Vi tog även med oss två grisar från gården. På platsen lämnade vi en burk med vegankakor och ett brev till bonden där vi förklarade varför vi genomförde aktionen. I dag lever grisarna, som fick namnen Selma och Louise, sina liv i ett kärleksfullt hem. De får vara ute och böka i jorden, och krypa ner i halm när de så önskar. De slipper att oroa sig för att kniven ska sättas i dem när julen närmar sig. De kommer att få leva hela sina naturliga liv.

Jag brukar fira jul med mina föräldrar som jag har en mycket bra relation till. Vad skulle ha hänt om jag ställt följande ultimatum till min pappa: antingen kommer jag eller julskinkan till vårt gemensamma julfirande – vad väljer du? Jag är nästan 100 procent säker på att han hade valt julskinkan. Nu är inte alla människor lika konservativa och skinktokiga som min pappa, men det är ändå många som håller hårt i köttet, särskilt vid traditionstyngda högtider som julen. Varför är det så?

Jag tror att svaret består av flera komponenter. I grunden är vi människor konservativa. Vi gillar när saker och ting är som de alltid har varit. Det känns tryggt och skönt. Vi vill också gärna se oss själva som goda människor. Om jag skulle börja fundera på om den njutning jag upplever när jag äter julskinka verkligen är värd dödandet av en kännande individ, då skulle jag också behöva ifrågasätta min självbild som en fin och i grunden god människa. Det gör vi ogärna. Hellre skjuter vi undan dessa tankar och istället pratar om ytliga saker, till exempel om hur himla gott det är med en skinksmörgås med senap på.

Ett annat skäl till att vi håller fast vid köttet är konformitet. Vi tycker att det känns bäst att göra som ”alla andra gör”. Det visade den amerikanske psykologen Solomon Asch 1951 i ett nu klassiskt experiment. Deltagare fick se streck av olika längd och blev ombedda att ange vilket annat streck som var av motsvarande längd. Svaret var givet för den som hade en normal syn. Men experimentet gjordes i grupp och de övriga i gruppen hade fått instruktioner att svara fel. När frågan kom till försökspersonen var det överraskande många som gick emot sitt eget omdöme och svarade fel eftersom de andra också hade svarat felaktigt. Grupptrycket blev för stort. Det var och är sant även i USA där individualitet hyllas.

Ibland fungerar människan på motsatt sätt. Det kan räcka med att en enda individ börjar ifrågasätta något för att andra ska haka på. I år är det 60 år sedan Rosa Parks vägrade att resa sig från sitt bussäte. Det normala – och lagliga – i den amerikanska södern på den tiden var att svarta skulle resa sig för vita då det var ont om platser i mitten av bussen. Rosa vägrade att finna sig i den tidens rasistiska regelverk och i dag är hon hyllad för sitt ställningstagande.

Den 15 januari kommer vi att ställas inför rätta för att vi befriade Selma och Louise. I tingsrätten i Västerås ser vi fram emot att försvara varför vi inte tycker att levande kännande varelser ska bli sedda som egendom, som var och en kan göra vad som helst med. Både människor och djur bör istället ha grundläggande rättigheter där de viktigaste bör vara rätten till liv.

Att ge djur dessa basala rättigheter kan tyckas extremt eftersom de flesta av oss är uppvuxna med att djur endast har ett värde om de kan tjäna oss människor. Men låt oss ta några ögonblick och i tanken besöka de ställen där grisarna, kycklingarna och korna finns i Sverige i dag. Skulle inte våra hjärtan röras om vi såg den lilla kycklingen som sätts till livet i ett hav av andra kycklingar, lika nyfödda och vilsna som henne själv? Skulle vi inte tänka till nästa gång vi sträcker oss efter julskinkan om vi såg in i baracken där grisarna står inträngda i en stålbox och bökar i betong? Skulle inte våra modershjärtan vekna om vi såg kalven slitas från kon direkt efter födseln?

I dag blir vi fler och fler som utmanar julskinkan och andra djurprodukter på våra bord. Vi anser att liv är viktigare än en gammal tradition. Julen är dessutom en högtid som av tradition borde genomsyras av generositet och vänlighet. Bör vi inte då kunna sträcka ut detta förhållningssätt även till djuren? Ett slut på dödande av djur behöver inte betyda döden för julbordet. Smakerna kan i mångt och mycket vara de samma eller liknande för den som så önskar. Med en enkel modifiering kan vi få både julmys och djurvänlighet. Istället för en julskinka gjord av en dödad gris går det att köpa en som är gjord av soja eller vete. Istället för en Janssons frestelse på ansjovis och kogrädde går det lika bra med en Vegansson med kapris och havregrädde. God jul för både människa och djur!

swisha en tia:  123 427 91 05

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2016 Landets Fria