Okänslig teater om transperson | Landets Fria

Recension


Teater
I am not a girl
Efter: Therese Andreas Bruce av Inger Littberger Caisou-Rousseau
Regi: Emil Nilsson-Mäki
Av: Skuggteatern
PotatoPotato, Malmö, 29 maj

  • Tyvärr har Skuggteatern fattat en rad konstnärliga beslut i I am not a girl som gör att huvudpersonens perspektiv åsidosätts och förminskas, menar recensenten.
Landets Fria

Okänslig teater om transperson

På många sätt är I am not a girl en utmärkt pjäs. Det är en gripande historia om en transman i 1800-talets Sverige, med triumfer och övergrepp, föräldraskap, kärlek och svek, baserad på en verklig självbiografi. Skådespelarna gör starka rollprestationer, scenografin är fiffig och det är snyggt berättat genom att huvudpersonen Andreas Bruces direkta tilltal till publiken varvas med gestaltande scener. Föreställningen har en bra balans mellan humor och allvar och håller ett lagom högt tempo.

Men på andra sätt fungerar det mindre bra. Jag förespråkar inte att Andreas utsatthet ska ignoreras – den har sin givna plats i berättelsen. Däremot har Skuggteatern fattat en rad konstnärliga beslut som gör att huvudpersonens perspektiv åsidosätts och förminskas på ett minst sagt osolidariskt sätt.

Ett exempel är att det dröjer flera scener in i berättelsen innan vi får veta att han heter Andreas. Ja, han tvingades att växa upp under namnet Therese, men det betyder inte att det är så han måste presenteras för publiken.

Flera gånger ifrågasätts också Andreas tolkning av skeendet explicit. När han är mitt i att berätta för publiken om en framgång, tillåts andra rollfigurer att bryta in och förneka hans version. Exempelvis redogör han för hur han jobbar i en hattbutik där inga av hans kunder ifrågasätter att han är man – och så kommer två kunder in och gör det. Det är så befriande att för en gångs skull se en transpersons berättelse på scen – då hade det varit skönt att för en gångs skull också få slippa det ifrågasättande av transpersoners erfarenheter som så ofta sker i dagens majoritetssamhälle.

Dessutom är jag mycket tveksam till hur föreställningen avslutas. Vad jag har förstått av Andreas Bruces självbiografi präglades hans sista år av större lycka och harmoni än resten av hans liv. Om Skuggteatern hade valt att lägga ett par minuter till på att skildra detta hade det gjort stor skillnad för pjäsens eftersmak. Andreas lyckades trots allt skapa sig ett liv på sina villkor, mot alla odds – men här blir slutintrycket delvis ett annat. Fokus ligger genomgående på Andreas motgångar snarare än hans framgångar, och det är verkligen synd.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2016 Landets Fria