Omformulera svensk metallpolitik | Landets Fria

Debatt


Nils Johansson
  • Att gruvsektorn inte behöver betala deponiskatt, medan avfallsföretagen är tvingade att göra det leder till mindre metallåtervinning, menar skribenten.
Landets Fria

Omformulera svensk metallpolitik

Varför satsar Sverige mer på att gräva fram metaller ur jordskorpan än på återvinning av samma metaller?

I form av produkter som elektronik, infrastruktur och konstruktionsmaterial, flyttar människan enorma mängder metaller från gruvor i jordskorpan in i våra samhällen. Människan har blivit en geologisk kraft och en del forskare menar att vissa metallmängder i den byggda miljön är jämförbara i storlek med de mängder som finns kvar i jordskorpans reserver. I Sveriges samlade el- och telenät finns till exempel lika mycket koppar som det finns kvar i Aitikgruvan utanför Gällivare, en av Europas största koppargruvor. En stor del av metallerna är alltjämt i användning, men lika stora mängder har förlorats i olika avfallshögar som gruvavfall och soptippar. Utöver återvinningen av metaller från det årliga avfallsflödet, till exempel pantburkar, finns det således en stor potential att uppnå en bättre samhällelig resurseffektivitet. I dagsläget återvinns dessutom endast ungefär hälften av alla metalltyper som samlas in som avfall. Kritiska metaller som sällsynta jordartsmetaller återvinns inte alls, vilket innebär att medan prospekterare letar efter dessa metaller i jordskorpan låter vi de som redan finns nära oss gå förlorade.

Anledningen till att återvinningen är begränsad är att det sällan är lönsamt, halterna av metaller är alltsomoftast för låga för att kunna täcka kostnaderna. Men i en nyligen publicerad vetenskaplig artikel kan jag tillsammans med två forskarkollegor visa att denna ekonomiska olönsamhet inte uppstår på en neutralt reglerad marknad med rättvisa villkor, utan att förutsättningarna delvis är skapade genom politik. Till exempel betalar återvinningsaktörer deponiskatt på 435 kronor per ton för de rester från metallåtervinning som måste deponeras. Motsvarande restfraktioner efter metallutvinning från gruvor är däremot undantagen deponiskatten. Gruvsektorn har därtill lägre koldioxidskatt och energiskatt än återvinningssektorn, och de statliga anslagen till gruvrelaterad forskning är större än till återvinningsrelaterad forskning. I Sverige finns det därutöver ett mineralinformationskontor som hjälper prospekterare att hitta metaller i jordskorpan parallellt med myndigheten Sveriges geologiska undersökning, SGU, som bistår med geokemiska undersökningar i prospekteringsintressanta områden. Kort sagt: de institutionella villkoren i Sverige medverkar i dag till att göra det lönsammare att bryta metaller från jordskorpan än att återvinna och cirkulera metaller en gång redan uppgrävda.

Tolkar man de ovan nämnda aspekterna som politiskt stöd uppgår de årliga subventionerna till gruvsektorn till över 30 miljarder kronor medan återvinningssektorn endast stödjs med några miljoner kronor i form av forskningsanslag. Som den svenska mineralstrategin är formulerad i dagsläget är det därtill sannolikt att denna politiska snedfördelning troligtvis kommer att öka.

I detta dokument som pekar ut Sveriges framtida mineralpolitik, antyds förvisso både ökad återvinningen och gruvuttag. Men trots att begreppet hållbarhet exempelvis nämns över 40 gånger, är de direkta anslagen i stort sett enbart riktade till gruvsektorn i form av till exempel 3,5 miljarder kronor till gruvrelaterad infrastruktur. Detta trots att återvinningssektorn inte bara medför miljöfördelar som lägre energiförbrukning och koldioxidutsläpp utan tycks per producerat ton metall skapa ett högre ekonomiskt värde för den nationella ekonomin än gruvsektorn. Dessutom är återvinning i regel mindre kontroversiellt eftersom ägaren av produkten själv bestämmer när metallerna blir tillgängliga till skillnad från metaller i jordskorpan som kan tillgängliggöras mot markägarens vilja.

Men det finns möjlighet att omformulera den svenska mineralstrategin till att fokusera mer på tydliga satsningar på ökad återvinning. Den tidigare regeringen tillsatte en begränsad utredning för att börja prospektera nya metallkällor i den bebyggda miljön. Minst lika viktigt är det emellertid att skapa ett större kommersiellt intresse för återvinning. Detta kan uppnås till exempel genom ökat politiskt stöd som främjar prospektering, forskning, teknikutveckling, experimentverksamhet och investeringar i nya anläggningar och infrastruktur för återvinning. Dessutom bör SGU frångå sitt ensidiga fokus på gruvor för att även ansvara för förvaltningen av sekundära metallresurser, som till exempel är fallet i Frankrike. Sverige bör även likt våra nordiska grannländer engagera sig i den internationella resurspanelen inom FN:s miljöprogram.

Fakta: 

Nils Johansson är doktorand i miljöteknik vid Linköpings universitet.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2016 Landets Fria