Trovärdigt om 1950-talets tvångströja | Landets Fria

Recension


Litteratur
Låt inte den här staden plåga livet ur dig, Mona
Författare: Anneli Jordahl
Förlag: Norstedts

Landets Fria

Trovärdigt om 1950-talets tvångströja

Anneli Jordahls senaste roman fungerar bra som tidsdokument över en tid vi kanske inte borde sakna.

1950-talet lider mot sitt slut i Anneli Jordahls nya roman Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona och hemma i Dalarna drömmer sextonåriga Mona om att ta sig ut i världen. Helst av allt vill hon resa till New York, men under tiden får Östersund fungera som substitut. Mona har fått plats som hembiträde i den jämtländska ”storstaden” där hon, på gott och ont, snart kommer att ryckas med av det fria, lössläppta livet på stadens många hippa, nya kaféer och jazzhak.

Anneli Jordahl har i berättelsen om Mona skickligt skildrat den situation som många kvinnor från arbetarklassen befann sig i under en tidsepok som ofta idealiseras av de som glömt bort de problem som faktiskt existerade. Bland annat de stora klasskillnaderna och bristen på preventivmedel, som ju inte var lätta att få tag i under åren före 1960-talets sexuella revolution. De unga kvinnor som födde barn utanför äktenskapet stöttes ut ur gemenskapen och fick ofta lägga sina framtidsdrömmar på is för att ensamma ta hand om barnet.

Allt det här drabbar den ganska naiva och aningslösa Mona som anställts av ett ungt, modernt par. Mannen är jazzmusiker och frun sekreterare och båda har fullmatade arbetsscheman som inte inkluderar deras lilla dotter, Katrin. Hela omvårdnaden om barnet läggs på Mona som knappast får en sekund ledig, spjälsängen ställs vid soffan där hon sover och Mona förväntas ta hand om Katrin, som ofta är sjuk, 24 timmar om dygnet. Hon förväntas också sköta hushållet och den lediga tid som utlovats får hon tjata sig till.

När hon äntligen kommer undan alla plikter är hon illa förberedd på vad som kan hända och när hon plockas upp i vimlet av en ung, snygg, men ansvarslös jazzmusiker blir situationen ganska snart ohållbar. Mona blir gravid och det utlovade äktenskapet med Harold, Östersunds stiligaste karl, uteblir. Istället står Mona ensam med sin lilla flicka, föräldrarna i Dalarna har sagt upp kontakten och platsen som hembiträde har hon avskedats ifrån. Mona kommer aldrig iväg till New York, livet koncentreras runt dottern och de pengar hon måste dra in till bådas uppehälle. Frigörelsen har förvandlats till en snara.

Anneli Jordahl berättar insiktsfullt om Monas situation som ung kvinna i ett instängt och fördomsfullt 1950-tal. Berättelsen varvas med en dialog mellan mor och dotter där de ser tillbaka på vad som hände i Östersund 1959, och där det även ges perspektiv på mannen som gjorde Mona gravid och sedan drog sig undan. Vi får också ta del av Harolds tankar och höra hans röst och detta känns viktigt för balansen i romanen. Harold är även han ett offer för tidsandan och hans drömmar rinner också ut i sanden. Det fanns inte mycket utrymme för begåvade arbetarklassungdomar som ville ta sig fram utanför den accepterade samhällsnormen.

Låt inte den här stan plåga livet av dig, Mona fungerar bra som tidsdokument över en tid vi kanske inte borde sakna. All rekvisita finns på plats, både persongalleriet och miljöerna känns trovärdiga och när jag lägger ifrån mig romanen känner jag ingen nostalgisk längtan efter 1950-talet och den tvångströja som många svenska ungdomar fick kämpa hårt för att ta sig ur. Det var definitivt inte bättre förr!

swisha en tia:  123 427 91 05

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2016 Landets Fria