Våldsamt klasshat som angår alla | Landets Fria

Recension


Poesi
Mot. Vidare. Mot.
Av: Johan Jönson
Förlag: Albert Bonniers

  • Johan Jönsons bok Efter arbetsschema (2008) nominerades till Nordiska rådets pris och belönades med Aftonbladets litteraturpris. Livdikt (2010) nominerades till Augustpriset. Han fick Eyvind Johnson-priset 2012.
Landets Fria

Våldsamt klasshat som angår alla

Diktbokens omfång är lika brutalt som dess innehåll, skriver Alexander Stinggård.

Lyssna, Johan Jönson skulle säga att poesin pågår så länge språket används. Att den befinner sig i rörelse, precis som vi, ständigt döende; på väg mot. Vidare. Men att den samtidigt stannar upp ett ögonblick och gör livet möjligt. Dikten, den långa nästan helt utan slut, är existensmodus. En estetiserande respirator på väg mot sista vilan. Dra ut sladden och andningen upphör. Helst för egen hand – fråga Jönson och han säger säkert att nästan allt mänskligt handlande är ett slags utdraget men likväl pågående självmord. Denna "i-döden-varo" är återkommande, är skådeplatsen för den "dödspolitik" som är själva livet. Men dikten också som handling och inte bara ord. Inte bara betraktelser, konstaterande iakttagelser utan hellre fysisk varseblivning. Något att ta på, finnas i: ett gediget arbete sida upp och sida ner. Att läsa Jönson är att bli Jönson och det tar tid. 1 562 sidor tid. Någon skulle kanske likna det vid kroppsarbete men det är att missa poängen, den här dikten är självvald destruktivitet. Vid skapandet såväl som vid mottagandet.

Kolla, bokens omfång måste nämnas här eftersom det inte går att missa. Det är på många sätt lika brutalt som dess innehåll. Och den fysiska upplevelsen av Mot. Vidare. Mot. ställer liksom författaren i centrum. Tanken på att någon skrivit detta, allt detta, går knappt att skaka av sig vilket placerar boken mitt i samtidens krav på autofiktion. Men även denna läsning skjuter över målet. I Jönsons diktning är det ett Sverige som har huvudrollen. Ett slags insjuknat, ruinerat och förstört västerland som plågar sina redan döda invånare på en modern slavmarknad där hjulen aldrig slutar snurra. Alla jämförelser med Lars Noréns gigantiska dagböcker är lika trista som de är irrelevanta: det här är inte något medelklassens gardenparty med kändisjakt och snittar, det här angår alla. Det är du och jag, och vi mår inte särskilt bra.

Jönson vet exakt hur den långa texten ska disponeras, vilka rörelser den ska göra i det kusligt döda landskap som utgör klassamhället. Långa, nästan essäistiska, texter om löntagarverklighetens ångest blandas med rumsligt luftiga partier av kortare stycken som kommer närmre det inre innan de ger sig av utåt igen. Det drypande klasshatet försvinner in i mörker och självförakt innan det tar nya tag med filosofisk höjd. Sidorna försvinner, växer, hela verket blir symfoniskt innan det störtar rakt ner i ett slags porr- och våldtäktsestetik. Sexet, våldet, hatet – först inåt som onani, men sedan utåt igen i form av vilda fantasier om mördade medelklassungar och översvämmade villakvarter. För precis så fungerar det egna misslyckandets och depressionens logik: först en ständigt värkande mage, en växande cancersvulst innan det spricker och förvandlas till blint hat mot en främmande omgivning. Bokens Jag är sedan länge död, alla som beskrivs likaså:

Jag är nu på samma plats / av noll och minus noll / som när jag påbörjade mitt vuxenliv. / Jag trodde då / att det var livets inledande plats, / men det var dödens slutande / ickeplats.

Språket måste pågå, det är ett slags andningslek. Ett våldsamt försök att vakna till liv, att genom ord knulla sig fri från den mänskliga döden. Att som Prometheus stjäla elden; också arbetarklassen har ord och genom dessa förmågan att bränna upp elitens förväntningar. Diktarjagets blick är patologisk, dikten palliativ. Den vill bara fortsätta och fortsätta tills den inte längre är något annat än behandling av symtomen. En livsuppehållande medicin utan vilken allt skulle slockna på ett ögonblick. Jönsons författarskap är landets viktigaste, är referensverk för det nya millenniets nedskärnings- och förslavningspolitik. Kanske är det sant som statsministern säger, att mänskorna sover, att de retarderats av konformitet utan framåtrörelse. Men det finns åtminstone en som är redo att slänga ett kilo poesi i skallen på den som orkar läsa. Att gorma om att det här skulle vara för svårt eller otillgängligt är att begå en allvarlig lättja på gränsen till klasshat.

swisha en tia:  123 427 91 05

Annons

Rekommenderade artiklar

En estradpoet blir vuxen

Recension

I Erica Engdahls debutbok Här är alla nya med varandra följer vi diktjagets resa mot att bli vuxen.

© 2016 Landets Fria