Bländande vacker dansdröm | Landets Fria

Recension


Dans
The feeling of going
Skånes dansteater
Malmö opera, 26 oktober

  • Huvudkaraktären (Samuel Denton) brottas med sin spegelbild (Graham Adey).
  • Huvudkaraktären får en krona av kvistar.
  • Den kostymklädda mannen möter många äventyr i björkskogen.
  • Phil Gerrard och Anna Ozerskaia gestaltar några av de udda karaktärer som befolkar The feeling of going.
Landets Fria

Bländande vacker dansdröm

The feeling of going skapar magi i en bokskog med fantastisk musik och surrealistiska karaktärer.

The feeling of going kan lika gärna beskrivas som en konsert med en ovanligt påkostad scenshow, som en dansföreställning med ovanligt stark livemusik. Alla låtar är från isländska Jónsis Nordic music prize-vinnande soloskiva Go (han är annars mest känd som frontfigur i bandet Sigur Rós). Om du som jag älskar hans oändligt vackra falsettsång, pampiga crescendon och glädjerusiga postrock räcker det egentligen att höra sångsolisterna tillsammans med Malmö operas orkester och kör framföra de här låtarna för att göra dig lycklig.

Men utöver detta får vi en av de tydligaste dansvärldar jag sett på en scen. Föreställningen börjar med en film, som projiceras på en duk som hänger för scenen, där vi tar oss in i en ung kostymklädd mans dröm. Först in i ett hus i skogen dit han har med sig nallebjörnen, dansar upp och ner och får besök av tre sångsolister i form av en faun, en guldklädd drottning och Edda Magnason i superlångt blont hår. Olika udda karaktärer avlöser sedan varandra under föreställningen och återkommer då och då vilket bidrar till en viss känsla av handling och framåtrörelse.

Sedan in i björkskogen och årstidens växlingar från sommar via höst till vinter och vår. Ljudet och ljuset tar oss rakt ut i naturen med virvlande löv, fallande snö och gryende sol. Den kostymklädda mannen gestaltas fint av dansaren Samuel Denton och i hans dröm möter vi dansande träd, monster och ett naket par. Nallar faller från himlen, huvudpersonen brottas med sin spegelbild, får en krona av kvistar och dansar med fjärilar.

Mest av allt påminner föreställningen om ett verk av regissören Michel Gondry, känd för filmerna The eternal sunshine of the spotless mind, The science of sleep och Be kind rewind samt musikvideor för Björk, White stripes och Chemical brothers. Det är surrealistiskt, sagolikt och drömskt.

Under första akten hänger den genomskinliga projektionsduken kvar framför scenområdet så att allt utspelar sig bakom en dimridå – och framför en annan, av rök som pyser ut på scenen. Scenens förutsättningar för ljus och effekter, projektioner och den snurrande scenen utnyttjas effektfullt utan att det känns påklistrat. Scenografen William Holt, ljusdesignern Zerlina Hughes, kostym- och maskdesignern Theo Clinkard och videodesignern Finn Ross ska ha varsin eloge för utmärkta insatser.

I början har koreografin mycket inslag av lek – dansarna hoppar bock, dansar ringdans och kör varandra som skottkärror. Ibland slåss dansarna med varanda, ibland får de bära varandra, ibland är det explosivt och hoppigt, ibland introvert och intimt. Koreografen Ben Wright använder flera gånger sekvenser i kanon eller flera grupper som dansar samma steg som huvudpersonerna för att skapa en effekt.

Den fantastiska musiken bygger en oerhört stark ruskänsla, som ibland förstärks av dansarnas nästan hysteriska steg – en lycka så stor att den inte ryms i kroppen. Kanske handlar det om den kärlek som den kostymklädda mannen verkar möta mot slutet av verket, i form av en man i nattskjorta.

Redan när ridån går upp första gången står hela publiken upp och applåderar. Jag tror aldrig att jag har varit med om ett så varmt mottagande av ett scenkonstverk förut. Det är minst sagt välförtjänt.

Rekommenderade artiklar

Dans ger liv åt demokratin

Recension

It is like a large animal deep in sleep lyckas gestalta frågor som demokrati, individualism och politiskt ansvar.

© 2017 Landets Fria